DAGEN har en artikel om Hönökonferensen där Rune W Dahlén var en av talarna. I ett av sina bibelstudier frågar han sig om lärjungen Petrus idag skulle ha blivit antagen till pastorsutbildningen. I hans exempel var det fråga om Svenska Missionskyrkan. Frågan skulle lika gärna kunna ställas angående de övriga pastorsutbildningarna i vårt land.
Just det där är en fråga jag ofta själv har grubblat över. För det måste rimligen finnas många män och kvinnor som Gud ger kallelsen att bli pastorer och präster, men som kanske inte alls har de intellektuella förmågor som krävs för att bli antagen. Kraven har blivit högre och högre med åren – men då bara vad gäller intellektuella förmågor. En person med toppbetyg kan vara ganska säker på att bli antagen vid alla pastors- och prästutbildningar idag, oavsett vad personen i övrigt har för andlig mognad eller läromässig sundhet. Många samfund annonserar också om sina präst- och pastorsutbildningar som om det vore vilket tjänstemannayrke som helst. Forna tiders krav på tydlig kallelsemedvetenhet har idag kraftigt tonats ned eller rent av tagits bort.
Det finns många personer med en verklig kallelse och som har en verklig gudagiven gåva att både förkunna ordet och möta människor i själavård, men som inte alls kunnat prestera något av värde på ”skolbänken”. Dessa personer är idag ofta i praktiken utestängda från pastorsutbildningar, trots att de bär på en klar kallelsemedvetenhet. Jag tror att detta är en stor sorg i Guds hjärta idag och säkerligen EN av anledningarna till den ljumhet och avfällighet som brett ut sig i vårt lands kristenhet. Församlingar och samfund bejakar ledare vars hjärta saknar kallelse, samtidigt som av Gud kallade stängs ute och föraktas.
Berndt