Benny Julås har ordet

Uppdaterat den 22 februari 2013

 

Lyssna till Benny Julås då han predikar om Jesajas kallelse

 

Del 1

 

http://www.youtube.com/watch?v=Q35LXUMzd7o&feature=youtube_gdata

 

Del 2

 

http://www.youtube.com/watch?v=fPVczjygRrg&feature=youtube_gdata

Uppdaterat den 16 november

 

Vart tar sanningen vägen i den yttersta tiden?

 

För det mesta har jag tänkt mig att villfarelsen i den yttersta tiden kommer vara så stark att sanningen får man söka efter med förstoringsglas. Bland all villfarelse så är sanningen så pass dold att vi får skrapa undan allt ”skräp” för att skymta den. Sanningen är ytterst marginell på grund av det mörker som råder.  Men så slog det mig plötsligt att det kanske är precis tvärtom. Låt mig förklara.

 

Sanningen kan vara väldigt tydlig. Så tydlig att den verkar orimlig och svår att ta på allvar. Den kan förkastas på grund av sin enkelhet då den uppfattas som allt för naiv. Den starka villfarelse som skall råda i slutet av vår historia kanske beror på kontrasten till sanningens enkla framställning. När Jesaja fick uppdraget att förstocka Israel (Jes 6) så kom han inte med ett otydligt budskap. Tvärtom så var det väldigt klart. Men samtidigt var den orimligt i åhörarnas öron, som hörde och hörde utan att höra.

 

Exil och förvirring

 

Sällan har väl sanningen - och villfarelsen också för den delen - varit så aktiv som före och under exilen i Babylonien. Många av Bibelns profeter var verksamma under denna period. Gud lät det profetiska ljuset flöda starkt. Sanningen lystes upp genom profeterna. Då kan man tycka att det inte borde funnits mycket utrymme kvar för villfarelsen. Men det gjorde det definitivt! Även villfarelsen tycks ha flödat. Det var på grund av villfarelsen som det blev så kaotiskt när Guds straffdom drabbade folket. Domen kom oväntat, därför att många hade räknat med att slippa undan.

 

En svår vedermöda väntade alltså det judiska folket då templet och Jerusalem skulle komma att läggas i ruiner. Före denna vedermöda rådde det förvirring. Profeterna förkunnade olika saker. Vem skulle folket lyssna på? En del profeter menade att Gud omöjligt kunde överge templet och Jerusalem. Ingick det inte i förbundet att Gud skulle försvara dem till varje pris?

 

Det uppstod alltså en lärostrid kring frågan om Gud skulle skydda folket från exil. Med facit i hand vet vi att Jeremia stod i sanningens tjänst under denna svåra period. Jeremia anklagades för att göra folket modlöst då han målade upp det värsta tänkbara scenariot, Jerusalems ödeläggelse. Men för de som lyssnade till Jeremias förkunnelse så kom inte den djupa prövningen som en överraskning, de var mentalt beredda. De som lyssnade på den motsatta sidan kom att förtrösta på lögnen (Jer 28:15, 29:31), och detta var allvarligt!                                                 

 

En lögnens ande i verksamhet

 

Det finns en intressant text (1 Kung 22) där Israels kung Ahab - som för tillfället hade Juda kung på besök - ville höra om utgången i ett kommande gemensamt krig. Därför tillkallas 400 profeter från Israel, vilka gemensamt lovar välgång i kriget, helhjärtat övertygade. Nu fanns det en profet till, nämligen Mika, som också rådfrågas.

 

Mika är väldigt tydlig. Han avslöjar att han sett in i himlen och deltagit vid Guds rådslut. Gud har bestämt ett slut för Ahab som regent. Mika hymlar inte om detta faktum, men Ahab lyssnar inte. Mika avslöjar även orsaken till varför Ahab inte skall lyssna, nämligen att en lögnens ande härjade i alla profeter kring Ahab.

 

Denna lögnens ande var tillåten av Gud att råda i de 400 profeterna. Ingenting avslöjar om dessa profeter skulle vara så kallade falska profeter - mer än för detta tillfälle. Det kan ju tyckas som att Mika samarbetar med lögnens ande, men så var inte fallet. Lögnens ande hade redan påbörjat sitt verk och Mika avslöjar bara sanningen om vad som håller på att hända. Men sanningen får den effekten att lögnen snarare förstärks. Ahab och profeterna blir upprörda och vill bevisa hur fel Mika hade. Högmodet vaknade till liv, och så även förföljelsen av profeten.

 

Vi kan ju uppenbarligen välja lögnen även om vi får kunskap om sanningen. Vi kan alltså gå vilse även om vi varnas för det. Men det är samtidigt denna insikt som kan hjälpa oss. Insikten gör oss lättare att korrigeras och mer benägna att lyssna.

 

Sanningen finns kvar

 

Den ”naiva” sanningen kommer finnas vid sida av villfarelsen i den yttersta tiden. Sanningen kommer vara väldigt tydlig men uppfattas som dårskap. Gud tar inte bort sanningen för att enbart låta villfarelsen råda till hundra procent. När Jesus kommer tillbaka blir både lögnen och sanningen uppenbar för alla. Sanningen finns där liksom lögnen för att vi skall kunna välja.

 

För Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen

 

(2Tess 2:9-11)

 

Gud tar inte bort sanningen, den finns kvar och kan tas emot, för den som vill ta emot den. Men Gud sänder en kraftig villfarelse som en valmöjlighet. Villfarelsen gör att många tror på lögnen. För att den ska få stort utslag så behövs sanningen som kontrast. Förmodligen kommer sanningen ses som okultiverad, förljugen och blåögd i kontrast till villfarelsen.

 

En för enkel uppmaning

 

Naaman var överbefälhavare i den arameiska armén (Syrien) så där 800 före Kristus. Han led av spetälska och sökte hjälp hos profeten Elisa. Naaman uppmanas att doppa sig sju gånger i Jordan för att bli frisk. Detta verkade för simpelt för Naaman som tyckte att han lika gärna kunde göra detta på hemmaplan i så fall. Men det var just själva enkelheten som var utmaningen och prövningen. Naaman hade säkert åkt hem igen om det inte var för hans tjänare som klokt nog menar att om detta var en så simpel utmaning så varför inte prova? Naaman lyssnar till sin tjänare och blir sedan frisk.

 

Elisas ord var sanna och bakom det enkla budskapet fanns en dold verklighet. Men uppmaningen kändes naiv och vi kan förstå Naamans hastiga reaktion. Allt kändes som ett enda påhitt, rent av löjeväckande. Vad då doppa sig? Vad kan det hjälpa? Vem var den där Elisa egentligen? Han tycks vara ganska obelevad! Skulle man inte kunna förvänta sig ett lite mer seriöst bemötande - och kunnande? Ryktet om Elisa var tydligen baserat på fabler! Men då Naaman släppte prestigen och provade att doppa sig upptäckte han sanningen bakom Elisas ord.

 

Svårt att tro

 

En sann profet skapar ofta förvirring. Det uppstod många frågor och delade meningar kring Jesus. Sanningen kan väcka förvirring och villfarelsen kan då tillta och kontra. Detta ledde till Jesu död till slut. Vid flera tillfällen vill folket i ren ilska stena Jesus därför att han talar sanning om sig själv. Hur kan folket bli så arga bara för att Jesus vittnar om vem han är?  Jo, för det var så totalt orimligt och dåraktigt i deras öron. Vilka dumheter, inte kan väl Jesus vara den han påstod sig vara?  ”Men mig tror ni inte, därför att jag säger er sanningen” (Joh 8:45). Guds sanning stod märkligt nog i vägen, och det beror på dess karaktär. Den känns många gånger orimlig, tills vi vågar lita på den.

 

Sanningen skall helst forskas fram genom empiriska undersökningar, då är den sann. Vi tar ju lätt en lång intellektuell utläggning för sannare än den enkla och kanske lite tafattare. Men den senare är ofta Guds väg till att uppenbara sanningen.

 

Tes

 

Min tes kring dessa funderingar är alltså att sanningen inte nödvändigtvis kommer bort bakom en massa new age filosofer, falska läror, religioner och yoga i den yttersta tiden. Det blir inte så att vi behöver fara till månen eller himlen för att finna sanningen. Nej, den är nära och uppenbar för var och en som vill ta emot den. Men som alltid är den dold för högmodet. Det är nog högmodet som avgör om vi hamnar under villfarelsen.

 

Inför vedermödan

 

Farao drömde om sju goda år och sju svåra år. Under de goda åren samlades mycket säd in genom Josefs omsorg - som också hade avslöjat hemligheten angående den kommande hungersnöden. Säkert undrade Josef under insamlingen om han verkligen tolkat drömmarna rätt, annars skulle det bli ganska pinsamt. Men tack vare Josef stod Egypten rustad och beredskapen var god inför den svåra prövningen. På samma sätt kanske vi kan rusta oss inför en eventuell vedermöda? Frågan är bara hur vi rustar oss? Frystorkad mat? Eller handlar det om mental förberedelse? Behöver vi förbereda oss?

 

Hur hanterar vi den Laglöses framträdande mentalt? Bryter paniken ut om vi förstår att det är han som trätt fram? Kommer vi känna oss oförstådda när vi vittnar om vad som händer? Hur hanterar vi den frustationen?

 

Noa fick en minst sagt märklig kallelse. Men snacka om att få panik! Gud avslöjar att allt levande skall förgås, förutom en ytterst liten spillra. Noa kunde ju lagt all energi på att rusa runt och vittna om vad som skulle komma. Men han valde att bygga på arken i linje med Guds vilja och kallelse – vilket i sig var ett vittnesbörd. Men är det inte själviskt? Rädda sig själv och sin familj? Det är detta som är det förunderliga, att göra Guds vilja först och främst bär med sig en så mycket större välsignelse än vad vi själva kan åstadkomma. Noa räddade inte bara sig själv utan hela mänskligheten genom sin lydnad mot Gud och sitt uppdrag.

 

Benny Julås

 

 

Uppdaterat den 15 september

 

Vår bön är inkilad i muren

Varje morgon dök de upp från ingenstans. Först någon enstaka, sedan tre och plötsligt ett tiotal.  Nästa stund hade de slunkit undan och var som bortblåsta. För det mesta har de bråttom, som om tiden alltid är knapp. Många har små rappa steg. Sällan ser man dem i bilar, de går mest, dessa mörkklädda män.

 

Luften liksom vibrerar av bön och bibelkunskap där de far fram. Jag är glad över att de inte tar någon notis av min närvaro, någon börjar rent av prata hebreiska med mig. Känner mig nästan lite stolt. De gillar inte turister, och absolut inte fotografering. Jag kallar dem för MeaSherimare. Varje tidig morgon tar jag en promenad i deras kvarter. Förmodar att de är på väg till föreläsningar och skolor för studier i Skrifterna. Är rädd för att de slår oss kristna ganska lätt i bibelkunskap.

Jag bor i ett hotell ett stenkast från deras kvarter i Jerusalem. Jag har inte besökt de vanliga turistmagneterna i gamla stan. Går hellre in i en av kvarterets bokaffärer och bläddrar i böcker. Här pulserar på något vis livet, här är en del av det levande Israel. Bild 2

 

 

 

Med all respekt för alla som uppskattar alla guidade turer i Jerusalem så börjar jag dock få svårt att se alla pålästa pastorer som pratglatt informerar sin grupp under tiden han/hon håller upp en keps eller tidningen så inte flocken kommer vilse. Än värre är det med de som har en högtalare för att göra sig hörd i bruset. Varför all information? Varför inte finna känslan och eftertanken istället? Visst kan det vara intressant med lite kött på benen, men ibland blir det bara för mycket!  

 Ett mål under besöket var att hitta Hiskias tunnel som jag hört talas om. Letade på kartor och på nätet utan särskild framgång. Anade var det skulle ligga, och gick åt det hållet, men hittade inget. Där emot hittade jag ett par böcker i Mea Shearim. Ett par kommentarer som var skrivna på både engelska och hebreiska vilket gjorde att de får läsas från fel håll, som vi ser det. Tror inte jag vänt böckerna rätt från början en enda gång när jag ska läsa i dem!

I mitt fortsatta letande efter tunneln passerar jag som vanligt ”mitt kvarter” och stöter på en äldre man, en äkta MeaSherimare. Han hette Nashor - eller något liknande - och var jiddisch, berättade han. Han undrade om jag inte kunde göra en tzaddik och dela med mig en slant till honom. Har hört talas om uttrycket och förstod att han bad om en allmosa. Ska man vara fattig så ska man nog bo i ”kvarteret”, tänkte jag. Här bor många rättrogna judar som gör tzaddik för att uppfylla vad lagen säger.

Det var kanske fel av mig men jag bad den gamle mannen ställa upp på ett foto som en slags deal, vilket var okey för honom. Han ville gärna se hur han såg ut på kortet efteråt och kom, som vi brukar göra, med ett slags ”ush då” när han såg sig själv. Fast jag tyckte han såg bra ut! BILD 3

Mitt sökande efter den dolda tunneln fortsatte. Funderade på att fråga någon snart. Men då jag tittade på en inhandlad karta över Gamla stan så ser plötsligt att den har en baksida, och där är Hiskias tunnel markerad på en större kartbild. Läste någonstans att den är 600 meter lång och ganska trång här och var. Spännande!

Lite oförberedd kommer jag till Davids stad, på Ofelberget, där tunneln börjar. Det bär av nedför trappor, ned i ett mörkt hål. En varningskylt finns där. Det finns ingen återvändo när du väl startat vandringen och är du rädd för trånga utrymmen så bör du undvika vandringen. Känner en klump i magen. Ska jag gå? Inte en kotte i närheten. Bara jag och ett mörkt hål framför mig. 40 minuters vandring i en mörk tunnel!  BILD 4

Vattnet i tunneln forsar. Stiger ned i det kalla vattnet som snabbt stiger till ljumskhöjd. Hu! Fumlar fram telefonen och får igång lampan. Det är totalt mörker. Vad har jag gett mig in på? Tunneln slingrar sig fram, det droppar från ovan. Jag ser ångan när jag andas. Väggarna är fuktiga och kalla. Snart får jag huka mig för att komma fram. Jag hör ett ekande ljud, annars bara plumsandet av mina steg i vattnet. Plötsligt slog det mig att om jag tappar telefon så ser jag inte ett smack. Kramar telefonen krampaktigt och lovade mig själv att köpa en vattensäker ficklampa om det blir en nästa gång.

Efter ett tag kommer jag in i vandringen och det slår mig hur fascinerande det är att man kunde hugga fram tunneln på kung Hiskias tid. Det står ju i Bibeln hur man ledde om vattnet då Jerusalem var ansatt av fienden. Har för mig att det var Assyrien som hotade 700 före Kristus. Tänk att man funnit tunneln! Bibeln är inte bara fabler som en del påstår! Vandringen slutar i Siloam, dammen ni vet.

Snart Sabbat och jag lovar besökarna på Berndts hemsida att ta med deras böner till Västra muren innan jag ger mig av. Känner pressen nu! Blir lite sen och rusar genom Gamla stan. Bara de inte stänger! Skrev ned en bön som förmodligen alla kan instämma i. När jag kommer fram är området, som är upplyst, fullt av MeaSherimare. Mörkklädda med svarta hattar och pälsmössor ropar de ut sina böner. I min iver att fullfölja min uppgift tränger jag mig fram i trängseln av mina ”nya polare”. BILD 5

Bild tagen på förmiddagen.

Lägger mina händer mot muren som fortfarande är varm och skön i den svala kvällsluften. Kilar in ”vår bön” mellan ett par stenblock i muren och instämmer lite förvirrad i bönerna. Ber en stund och kommer till en slags besinning. Kikar lite försiktigt omkring mig! Bara jag och MeaSherimarna. Samma känsla som i tunneln, vad gör jag här? Tittar upp mot den upplysta muren, där en duva sitter orädd längre upp, och kan ana bönerna stiga upp längs med stenarna, upp mot den svala himlen, upp till Israels Gud. De bara öser böner över Herren, tänker jag. Men vad ber de om? Beskydd kanske? BILD 6

Lappen med ”vår bön” innan den viks ihop!

 

Har mött de söta pojkarna med sina slingor framtill i håret. Har mött flickorna med sina små ryggsäckar på väg till skolan. Det känns jobbigt att ana att de kommer få det svårt, om vi nu läser Bibeln rätt. Varför ett kommande lidande igen? Varför judarna? Kan inte vi kristna gå in i deras ställe? Vara en sköld? Varför dessa små? Talet om en vedermöda är inte bara teologi, det handlar om kött och blod, om ångest och nöd. Ärligt talat så vet jag inte om jag skulle våga möta ett sådant lidande frivilligt. Helst slipper jag, samtidigt som jag beundrar Jesu mod.

 

Benny Julås

 

I all hast!

Ps

Så här blev bönen jag skrev i samstämmighet med psalmisten:

 

Fräls ditt folk och välsigna din arvedel, var deras herde och bär dem för evigt!

 

(Psa 28:9)

 

Från oss alla som besöker Berndts hemsida.

Ett ps till!

 

Har hört att pappersindustrin har gått bra den här veckan i Israel. Vet inte hur många pappersnäsdukar jag gjort av med då jag lyckats synkroniserat en kraftig förkylning med min resa!

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

OBS! Benny Julås har nu uppdaterat sin uppsats om "Den sista tiden". De uppdaterade kapitlen är fetstilsmarkerade i innehållsförteckningen som inleder uppsatsen.

I denna flik på hemsidan har jag glädjen att få lägga ut en uppsats som min kollega Benny Julås i Karlskrona har skrivit. Han delar mitt intresse för Bibelns undervisning om den yttersta tiden, och hans gedigna uppsats är mycket läsvärd. Benny har vinnlagt sig om det som också är denna hemsida ambition, att i möjligaste mån undvika de teologiska specialuttryck som finns inte minst i frågor som rör den yttersta tiden.

 

Så här presenterar Benny Julås sig:

 

 

 

 

 

Inledning. 3

En sista stund. 6

Taggad i köttet 6

Guds plan. 7

Sätta gränser 8

Paulus mission. 9

Arken. 9

Josefs förberedelser 10

Profetsynernas fullbordan. 11

Onda knappar 12

Se utan att se. 13

Från fel håll 14

Guds sätt att uppfylla ordet 15

Skriften i Runamo. 17

Den stora besvikelsen. 17

The Latter Day Saints. 19

Nelson. 19

Nya ekvationer. 20

Guds manifesterade söner. 20

Segerns sötma. 21

Sonens rike. 22

Sidledsteologi 23

En himmelsk regering. 24

Gå in i kamrarna. 25

Liberalteologin. 25

Herrens dag. 26

Strålkastare. 27

Gud släpper loss. 28

Vår Dag. 29

Allt händer plötsligt 30

Den yttersta dagen. 31

Frälsningens dag. 32

Förskräckelse. 33

Uppdragandet 34

Vart och hur 36

Ljus eller mörker 37

Guds rike. 39

Ett 90% rike. 39

Snabbt slut 40

Påverkade. 42

Återkoppling. 43

Genom eld. 44

Fridsriket 45

Parallellt rike. 46

Sion. 48

Oförgängligt rike. 49

Tillbakadragandet 50

Judisk eskatologi 52

Mashiach. 54

Ben Josef. 54

Ljusgnistor 55

Det messianska riket 55

Messiaslistan. 56

Slutgiltiga knappen. 57

Kristna förväntningar 58

Två vägar, ett mål 58

Det horisontella uppryckandet 59

Tillbedjan. 60

Väckelse i templet 60

Nehustan. 61

Krossar Guds verk. 63

Hitlers vision. 64

Frikopplad kunskap. 64

 

Inledning

 

När jag kom till tro så befann jag mig “utanför kyrkan”. Utan någon kontakt med troende eller församling kom jag till tro över en natt, skulle man kunna säga, för jag hade inte sökt Gud i någon egentlig mening. Ena dagen icke troende, nästa dag trodde jag på Gud. Ett misslyckat försök till självförverkligande hade tagit slut. Det slutade med att jag sökte Gud i bön.

 

Plötsligt sträckte jag mig i bön efter någon jag inte trodde på, eller tidigare hade brytt mig om. Vilken glädje och förvåning över upptäckten att Gud verkligen existerade. Tänk att det finns en levande Gud! Tanken var svindlande. En vinglig resa påbörjades. Vad gör jag nu? Bland det första jag gjorde var att leta efter min konfirmationsbibel. En blå Bibel med ett kors på och hårda pärmar - 1917 års översättning. Den fanns definitivt inte i bokhyllan i lägenheten. Nej, nere i hyreshusets förråd - gjort av nät i källaren - längst ned i en kartong hittade jag Bibeln. Blåste bort dammet och torkade av den med ärmen. Ett nytt liv var påbörjat.

 

Mitt intresse för den yttersta dagen, Herrens dag, väcktes redan från start. Det var på det sätt vilket Gud uppenbarade sig för mig som väckte intresset. Jag började läsa Bibeln utan några förkunskaper, och framför allt texter som rörde den yttersta dagen. Att läsa Bibeln utan påverkan av andras åsikter, läror och tolkningar är ju ganska spännande. Om det är bättre eller sämre går ju att diskuteras. Förvisso behövs vägledning och korrigering. Men som sagt, ett ganska intressant sätt att läsa Bibeln på, som aldrig mer kommer tillbaka. Med tiden blir man ju trots allt påverkad av olika uppfattningar.

 

Den bild eller uppfattning kring Herrens dag som formades under denna period har aldrig velat släppa taget, trots att jag läst en hel del kring ämnet - ämnet som även brukar benämnas eskatologi. Det som växte fram var en ”enklare” bild av den yttersta dagen jämfört med de ofta krångliga utläggningarna. Ibland tycks det som om vi vill tolka in för mycket kring denna dag. Lite ”elakt” sagt så blir lätt lite för mycket klippa och klistra, lite här och lite där. Men visst, det är inget lätt område och det finns ju även en risk att man förenklar det hela.

 

Jag är övertygad om att även de som väntar på Herrens dag kommer att bli överraskade över hur Kristus återkommer. Det är alltså inte bara tidsaspekten som kommer överraska - då den dagen plötsligt kommer - utan även hur detta ögonblick uppenbaras. Många kommer bli ordentligt omskakade trots de förväntningar som målats upp - eller på grund av.

 

Frågan är om det finns något område i teologin som innehar så många specialuttryck som eskatologin. Jag försöker, så långt det går, undvika alla specialtermer - för ibland känns de ganska uttröttande. Personligen har jag till viss del pendlat åt olika håll i de tolkningar som finns i mina försök att hitta en lära som kan förklara hela skeendet i den yttersta tiden, men tyvärr så känns det som om alla kommer till korta. Det haltar hur man än vrider och vänder på det hela. Men det kanske är så Gud vill att det ska vara! Våra tappra försök att komma med ett totalsvar på eskatologin gör att vi startar i fel ände. Kanske är det så att mycket kommer uppenbaras i de allra sista dagarna, när stunden är inne. I profeten Daniels bok läser vi:

 

Då sade han: "Gå, Daniel, för dessa ord skall förbli gömda och förseglade till ändens tid. (Dan 12:9)

 

Har Gud bestämt att vissa saker skall vara förseglade till en bestämd tid så blir det så. Många tycks ändå ha försökt ge sig på Guds framtidsförråd i förtid med kofot och bräckjärn. Istället för att acceptera Guds ordning är det lätt att börja bräcka bort planken in till det förråd som fortfarande har hänglås, och det man hittar då har snarare skapat förvirring än klarhet - för tiden var inte inne.

 

Vi kristna har våra rötter i den judiska traditionen och Bibeln har sitt ursprung hos judarna. Naturligtvis bör vi ha stor respekt för deras sätt att tolka händelserna i den yttersta tiden. Vi väntar ju, både judar och kristna, på Messias ankomst. Men vägen till detta möte med honom skiljer sig, och ändå kommer den förenas en dag. Inom judendomen så betonar man inte den yttersta tiden lika stark som vi kristna gör, för viktigast är den tid vi lever i nu för judarna. Efter att försökt sätta mig in i deras syn på eskatologin så tycker jag mig ana en ödmjukare attityd till dessa frågor. Vi kristna har en tendens att vilja bevisa hur rätt just vår tolkning är. En allt för stor självsäkerhet blir lätt det samma som blindhet. Den blindheten fick judarna känna på en gång då man inte ville lyssna på evangeliet, men nu tycks det alltså vara vår tur att dra på hos blindheten.

 

På sätt och vis spelar det ingen roll hur fel - eller rätt - vi har i våra profetiska försök att tolka framtiden, attityden till Gud är ju det viktigaste, för då kommer vi ändå rätt till slut. Salomo var en ovanligt vis människa, han hade kunskap och insikt om oerhört mycket, men ändå gick han vilse på flera plan. Det paradoxala är att kunskapen kan föra oss vilse. ”Det vi trodde skulle hjälpa och leda oss förledde oss”, kanske vi säger en dag. Å andra sidan så kan ljumhet leda till att vi är oförberedda på de allra sista dagarna. Vi kanske upptäcker att det är dags att bygga vår tids ”Noaks ark” lite väl sent och panik utbryter, för någon gång blir det dags att börja bygga arken som ska ta oss genom de yttersta dagarna. Nu handlar det inte om att samla in virke och beck, utan om en slags mental förberedelse.

 

Den vanligaste uppfattningen inom kristenheten är att Jesu ankomst kommer väldigt plötsligt. Det lär han ju också göra, i vart fall för det stora flertalet. Frågan är bara på vilket sätt Jesu ankomst blir plötslig? Efter Herrens ankomst, menar många, så kommer olika händelser utspela sig på jorden innan den ”allra yttersta” dagen kommer. Jag tror tvärtom att det kommer finnas ett slags Exodus för de som är vakna innan Herren anländer och sedan kommer slutet för allting. När Noa startade sitt bygge så startade ”den sista stunden” för den tiden, för den världen. Det var en särskild period före domen, en period för omvändelse. Även då Gud hemsökte Sodom och Gomorra med hast, så fanns det före den dagen en viss ställtid. Men när dagen kom så kom slutet snabbt.

 

Ty snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden. (Rom 9:28) 

Jag, HERREN, skall med hast låta detta ske, när dess tid kommer. (Jes 60:22)

 

Vi har i vår eskatologiska undervisning dragit ut på slutet. Förmodligen för att vi betonat vissa texter ganska hårt, som vi ska se närmare på. Slutet på allting kommer säkert snabbare än vad vi väntat oss.

 

Om du tycker att texten känns lite ”träig” så har du nog rätt. Du får försöka ha förståelse för detta. Jag har styvt trettio år i trä branschen och där lär man sig inte att fila på uttryck och forma sig så grammatiskt korrekt som sig kanske bör.

 

En sista stund

 

 

Elias utmaning mot Baals och Aseras profeter på berget Karmel visar på en enskild människas stora mod (1 Kun 18). Totalt sett var det 1 mot 850, som skulle göra upp på berget. Ganska ojämnt! Elia visar inga tecken på rädsla, tvärtom så retas han med den 850 man starka skaran av profeter. Nu fanns det i och för sig ett slags beskydd genom alla israeler som var där för att se på, men likafullt utsatte Elia sig själv för fara. Det hela kunde ju gått överstyr eftersom känslorna svallade. Profeterna han tävlade med var ursinniga, för det gick inte som de önskade sig. Detta kunde skrämt vem som helst.

 

Efter den stora segern, som Elia till slut vann, möter vi en ”annan” Elia. Plötsligt blir han rädd då han hotas av drottning Isabel som lovar att hon skall ta hans liv. Elia flyr undan, ut i öknen. Där drabbas han av någon slags depression och önskar att han finge dö. Vad händer egentligen? Hur kan det svänga så fort? Från ett mod som få skulle kunna visa prov på, till modlöshet på kort tid! Kanske var det så att han drabbades av andlig överansträngning, och var oförberedd på efterdyningarna som kom.

 

Taggad i köttet

 

Petrus menade verkligen att han skulle göra allt för Jesus och följa honom in i det sista. Det var ju vid sista måltiden han bedyrade för Jesus att han absolut inte skulle överge honom vad som än hände. Petrus var peppad, han var taggad och beredd. Och han visade detta när vaktstyrkan kom för att tillfångata Jesus. Petrus är på sin vakt och griper tag i svärdet som lärjungarna hade, svänger det över huvudet och hugger till mot en av vakterna. Han slår av en av vakternas öra då han förmodligen i rädsla och raseri svingar svärdet. Adrenalinet pumpar i Petrus ådror, ingen skulle få röra Mästaren ostraffat. Vi förstår Petrus och skulle säkert gjort, eller velat göra, likadant i hans läge. Det var bara det att Petrus beredskap var fel inriktad, det var inte rätt stund han berett sig på och inte på rätt sätt framför allt. Petrus var taggad, beredd i köttet och inte i anden. Därför gick det som det gick, han misslyckades och gick senare gråtande från gårdsplanen efter att förnekat sin Herre.

 

Hur kunde det vända så fort? Ena stunden helt orädd och lite senare är allt mod som bortblåst, på ett ögonblicks verk. Jo, Petrus förstod aldrig vad Jesus menade med att ”stunden” hade kommit och nu var de tvungna att vaka och be. Lärjungarna var förblindade och trötta av sorg. De tyckte säkert att Jesus var lite väl bedrövad till sinnet denna kväll, efter all framgång. Nu hade de kommit till Jerusalem och det såg mer och mer ut som om Jesus skulle träda fram som den Messias han var och vinna seger och ta makten i yttre mening. De var beredda att stötta Jesus i denna målsättning. Lärjungarna var laddade och kände sig peppade. Hade de förstått Jesus och bett och vakat på det sätt han själv gjorde, så skulle de säkert inte övergett honom. Senare förstod de och följde honom trots lidande och förföljelse.

 

Vi kan nog känna igen oss i Petrus. Vi har säkert alla befunnit oss på en och annan gårdsplan och fegat ut. Det handlar inte om att inte känna rädsla. Inte alls. Jesus var rädd och hade en djup ångest, men han höll ut och vek inte av från vägen trots det lidande som väntade. Därför att:

 

 Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. (Heb 5:7) 

 

Det är väl snarare så att en peppning skapar en falsk trygghet och tro.  Det finns ett bra exempel på att vi kan “tagga fram” en tro och bli handlingskraftiga då Israel folk vid ett tillfälle ville tåga in i löfteslandet utan Guds medgivande, de peppade fram en tro, men slogs och jagades på flykt.

 

Den sista tiden i Jesu liv innebar ett lidande, en vedermöda. På samma sätt beskriver Bibeln hur den sista tiden i världshistorien kommer sluta med ett lidande. Guds folk kommer, av allt att döma, få känna av en egen Getsemanestund. Men likt Paulus talar om löften och välsignelse som gäller juden först och hedningarna sedan så kommer denna ordning säkert gälla lidande och svårigheter i ändens tid också. Judarna kommer förmodligen bli mer och värre förföljda. Men på något sätt kan det bli tal om ett delat lidande. Frågan är hur vi, Guds folk, kommer möta denna stund? Taggade i köttet eller vandrande i Anden? Det kan ju vara svårt att se skillnaden. Petrus förstod det först senare. Ju mindre beredda på omständigheterna som väntar, desto större chans att vi kommer fel.

 

Guds plan

 

Lärjungarna kände en slags väckelsestämning då Jesus kommer till Jerusalem. Lovsången ekade när de gick nedför Oljeberget. Folk var i rörelse. Det måste känts fantastiskt att få vara med, tänk så mycket framgång. Under tre år hade de vandrat med Mästaren. Vandringen med Jesus var flexibel och kanske uppfattades den rent av som lite oplanerad.

 

Att planera är inte lätt. Förvisso går det att fundera ut planer och skissa på dem, men att fullfölja och fullborda dem är inte så lätt. Det vet man inte minst inom bygg branschen.  ”Hantverkare är hopplösa”, brukar vara ett allmänt omdöme. Undrar hur det gick för Jesus? Var dåtidens hantverkare lika svaga på att planera jobben? Det forskas ju en del kring Jesu liv innan han började sin förkunnargärning. Jesus var förmodligen inom byggbranschen, han var en ”tekton”, det vill säga en byggjobbare på grekiska. En del tror att han pendlade till den expanderande staden norr om Nazareth som hette Sippori. Kanske han veckopendlade? Om traktamente var uppfunnit på den tiden är väl inte troligt.

 

Jesus tycks inte ha utmärkt sig så speciellt mycket före sin förkunnargärning, snarare förvånansvärt lite. Vi anar att han levde ett ganska alldagligt liv och flöt in i vardagen i Nazareth. De sade: "Den här Jesus, är han inte Josefs son, och känner inte vi hans far och mor? Hur kan han då säga: Jag har kommit ner från himlen?"

(Joh 6:42)

 

 

 

Hur var Jesus liv? Var det planlöst eller kanske inrutat? Det kan tyckas som ganska planlöst.  Ena stunden är de på bröllop, nästa stund på en annan fest, och så i norr, sedan i söder. Man tycks gå än hit och än dit. Gick till alla städer och byar. Jesu liv var, som sagt, säkert flexibelt och spännande. Men ändå följdes en plan.

 

Jesus upprepar på något vis Israels historia. Han flydde till Egypten, var 40 dagar i öknen. Påsken upprepas då Jesus blir påskalammet som offras. Han återupprepar Israels historia. Jesus var medveten om sin uppgift, han hade förstått Faderns plan.

Inte så konstigt kanske, han hade ju själv varit med och skissat på den en gång i tiden (eller utanför tiden).

 

Sätta gränser

 

I framgångstider sprudlar entusiasmen och viljan att få dela med sig är stor. Mitt i allt är det lätt att glömma bort vad vi är kallade till. Vi vill så mycket. Vi skulle gärna vilja satsa ordentligt. Hyra Ullevi för stora väckelsemöten, eller något ännu större som Old Trafford (Manchester), kanske Camp Nou (Barcelona). Vi skulle gärna rigga upp stora bildskärmar, kabla ut predikningar, ut på webben. Tänk om Jesus hade kommit till oss idag! Vi kunde hyrt ett jetplan och få mycket gjort, hunnit med massor. Men nog hade vi blivit slokörade om Jesus sa: ”Åk ni till Old Trafford, jag ska till Stegeryd för att möta en ensam man som behöver min hjälp och vad han kommer betyda för mig kan ni inte förstå idag”. Vi som har satsat så!

 

Vid ett tillfälle befinner sig Jesus uppe vid gränsen till nuvarande Libanon. Där finns en kvinna som följer efter dem.

 

 Jesus lämnade platsen och drog sig undan till området kring Tyrus och Sidon.

Då kom en kanaaneisk kvinna från dessa trakter och ropade: "Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt."

Men han svarade henne inte med ett ord. Hans lärjungar gick då fram och bad honom: "Skicka i väg henne! Hon följer ju efter oss och ropar."

Han svarade: "Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus."

Men hon kom och föll ner för honom och sade: "Herre, hjälp mig!"

Han svarade: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna."

Hon sade: "Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord."  Då svarade Jesus henne: "Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill." Och från det ögonblicket var hennes dotter botad.     (Mat 15:28) 

 

Jesus var väldigt noga att hålla sig till sin kallelse. Kanske ville han visa lärjungarna detta då han inte ens svarade kvinnan som ropade, otrevligt kunde tyckas. Jesus var sänd till det judiska folket och kvinnan var från fel sida. Det var inte så att han inte ville hjälpa henne, men han var sänd till de förlorade fåren i Israel. Hedningarnas tid skulle komma, och det var inte Jesu kallelse att gå över gränsen. Hade det varit vi när det började bubbla och röra på sig så hade vi säkert rusat över gränsen för att evangelisera. För det kan ju aldrig vara fel?

 

Paulus mission

 

Paulus brann tydligen för Asien och ville sprida evangeliet däråt. Där fanns säkert stora möjligheter. Men han hindrades.

 

 Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de av den helige Ande hindrades från att predika ordet i Asien.  Apg 16:6 

 

En viss indikation finns att Paulus blev sjuk, knockad. Men som en boxare hoppar han upp igen och prövar på nytt, men:

 

Och när de nådde Mysien försökte de bege sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande.  Apg 16:7 

 

I detta läge kan vi välja att lyssna till Anden eller stångas på i tjurskallighet. Vi ska minsann lägga Asien under oss. Väljer vi det sista alternativet, som tyvärr kanske är ganska vanligt, så slutar det ute i Asiens ökentorka. Där undrar vi varför vi känner som vi gör. Vi har velat för mycket och slutat fråga efter Guds vilja, den var ju så given tyckte vi. Det krävs mycket kyla och klarsyn för att bromsa en församling som har framgång och vill mycket, men det skulle nog inte skada ibland.

 

Jesu återkomst kommer att komma plötsligt och överraskande. Men kommer vi inte märka att den dagen kommer allt närmare så att vi anar att stunden för Jesu ankomst är inne? Även om vi inte vet vilken dag det handlar om så kan det bli likt den tid då Israel beredde sig på sitt uttåg ut ur Egypten. Folket samlade ihop sig och vakade tillsammans. Eller som den gamle Simeon som hade fått det uppenbarat att han inte skulle dö innan han sett frälsaren. Han visste inte från början vilken dag det handlade om, bara att stunden var nära.

 

Arken

 

Noa lyssnade till Gud och startade sitt bygge av arken. Han skaffade fram material, gjorde sig en ritning (?) efter den beskrivning han fått av Gud. Noa förberedde sig på det som skulle komma. Han gick in i ett mödosamt hantverk. På samma sätt har Kristi församling ett viktigt arbete som väntar framöver. Inte att bygga en ark av trä, ty den dagen kommer med eld då Jesus kommer. Noas ark flöt uppe på vattnet. Den kommande arken måste klara sig igenom eld.  Nu handlar det om ett inre bygge. Inte i första hand att göra oss beredda på Herrens ankomst, utan snarare på “den stund” som väntar innan den dagen och som innebär stora svårigheter.

 

Det är ju lätt att vi satsar fel som vi konstaterat. Hur lätt är det inte att vi lägger fokus på att bli duktiga efterföljare, riktigt överlåtna, så perfekta och helgade som möjligt inför Herrens dag. Allt detta är väl bra, men nu handlar fokus om att se vårt behov av Gud inför stunden som väntar. Ja, snarare handlar det om att se vår litenhet.

 

Om det nu skulle bli mer som ett slags exodus eller en tid av ark-byggnation, än att det blir som en total överraskning för alla, då kan man ju undra om vi kan starta det bygget för sent. Tänk om Noa skjutit på sin byggnation. Det hade inte varit så bra när floden kom. Vattnet börjar läcka in! Efter styvt trettio år i byggbranschen vet jag hur lätt det är att slutdatumet, trots all förberedelse, kommer otroligt fort. Panik utbryter lätt, då man upptäcker att det fattas material.

 

Nu tror jag att Herrens dag kommer plötsligt, på ett sätt. Dagen innan är som en vanlig dag, för den tiden, men så plötsligt är den yttersta dagen här. Men framför allt kommer den dagen som en total överraskning för de som inte tillhör Guds folk. Nu finns det bibelord som talar för att vi kommer ana hur det drar ihop sig på ett särskilt sätt, men sedan går det fort. Bland annat Jesu liknelse om de tio jungfrurna (Matt 25:1 fr). Där kommer plötsligt ett rop om att tiden är inne och fem var beredda medan fem var oförberedda. Det fanns helt enkelt inte tid för att hämta in det som fattades.

 

Josefs förberedelser

 

En av Jakobs söner, Josef, drömde om hur de övriga i familjen skulle buga för honom en dag. Detta upprörde framför allt bröderna som i sin vrede sålde Josef så att han blev en slav som hamnade i Egypten. Men Gud var med honom och genom sin gåva att tolka drömmar så kom han att bli Faraos närmaste man.

 

Josef tolkade Faraos drömmar som att sju goda år skulle komma då man kunde skörda stora mängder, men sedan skulle sju svåra år följa med svår torka och hungersnöd. Farao tillsatte Josef som den ansvarige att samla in skörden under de goda åren. Josef reste runt och förberedde landet på de kommande svårigheterna. Man kan ju undra om Josef inte kände oro ibland för det han förutsagt? Tänk om det inte kom någon torka? Om år åtta och nio skulle komma utan några problem?

 

Men Josef reste runt och förberedelsen pågick under de sju goda åren vilket blev till räddning för många människor. I det här fallet var förberedelsetiden av yttersta vikt.

 

Att det åtminstone blir en kort ställtid, en förberedelsetid innan Jesus kommer, kan vi läsa om i det stora talet om yttersta tiden i Matteus evangelium.

 

När ni då ser 'förödelsens styggelse', som profeten Daniel talar om, stå på helig plats - den som läser detta bör noga lägga märke till det - då måste de som är i Judeen fly bort till bergen. Den som är på taket skall inte gå ner för att ta med sig det som finns i huset, och den som är på åkern skall inte vända tillbaka för att hämta sin mantel. Ve dem som väntar barn eller ammar i de dagarna! Be att ni inte måste fly under vintern eller på sabbaten. Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma.

(Mat 24:15-21)

 

Här låter tiden väldigt kort till Herrens dag när ¨förödelsens styggelse¨ är på plats. Då är förberedelsetiden så kort att vi inte ens ska se oss om efter något. Hur nära är vi “den stunden”? Kanske är Hesekiels ord aktuella:

 

Tiden är nära då alla profetsynerna skall fullbordas. (Hes 12:23) 

 

 

 

Profetsynernas fullbordan

 

Under Jesus jordeliv fullbordades många profetsyner. Jesus handlade medvetet vid olika tillfällen för att de skulle uppfyllas. När han kommer ridande på en åsna in i Jerusalem så var det naturligtvis ingen slump. Inför och under korsfästelsen uppfylldes flera profetior.

 

Jesus visste att allt redan var fullbordat, och han sade därefter för att Skriften skulle uppfyllas: "Jag törstar." Där stod ett kärl fullt med ättikvin, och de fäste en svamp fylld med ättikvin runt en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och gav upp andan. (Joh 19:28-30) 

 

 

Om Jesus medvetet försökte uppfylla Skriften så fanns det andra som försökte motverka detta, lika medvetet. När kung Herodes får höra att Messias kunde vara på gång så vänder han sig till översteprästerna och de skriftlärda för att få deras syn på saken.

 

Och han samlade folkets alla överstepräster och skriftlärda och frågade ut dem, var Messias skulle födas. De svarade: "I Betlehem i Judeen, ty så är skrivet genom profeten: Du Betlehem i Juda land, inte är du minst bland Juda furstar, ty från dig skall utgå en furste, som skall vara en herde för mitt folk Israel." (Mat 2:4-6) 

 

Herodes trodde på det som de skriftlärda citerade från Skriften. Han försöker sedan göra Guds planer om intet. Herodes försöker förgöra den utlovade Messias, Guds utvalde, genom att döda alla gossebarn i och i närheten av Betlehem. Det låter näst intill omöjligt i våra öron att någon vågar sätta sig upp mot Gud så medvetet. Men maktlystnaden har en enorm förmåga att förstocka människan och få honom att göra de mest ondsinta handlingar. Antikrist, eller ”den laglöse” som han också kallas, kommer ju också på ett lika medvetet sätt motverka Gud, så här finns ju tydliga och intressanta likheter.

 

Herodes är slug och menar att även han ville tillbe den nyfödda kungen. Han tror alltså på det som står skrivet i Skriften. Omgivningen vaggas in i en falsk trygghet innan det visar sig vilka syften Herodes egentligen har och denna våldsamma sida kommer plötsligt snabbt till ytan och utan förskoning. Herodes blir ursinnig när han förstår att man kringgått hans planer och dödar alla gossebarn under två år i Betlehem med omgivning. I sitt raseri kommer han att omedvetet fullborda ytterligare profetior.

Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, och hon ville inte låta trösta sig, eftersom de inte längre fanns till.

(Mat 2:18) 

 

Josef och Maria fick fly undan från Herodes med Jesus till Egypten och på så sätt medverkade Herodes på nytt till att fullborda en profetia från profeten Hosea.

 

Där stannade han (Josef) tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Ut ur Egypten kallade jag min son.

(Mat 2:15) 

 

Antikrist kommer också han att använda slughet för att bedra så många som möjligt. Hans egentliga motiv kommer vara dolda från början och uppenbarligen ska han även locka kristna till sig. Antikrist kommer att få med sig många på sin sida. Likt Herodes, som försökte döda alla gossebarnen, kommer han att vilja förgöra judarna. Han kommer ha stor framgång därför att Gud låter honom ha det. Vad han uppenbarligen inte förstår är att han fullbordar åtskilliga profetior i sitt raseri mot framför allt det judiska folket. De blir en profetisk tid, lik den då Jesus vandrade här ibland oss. Den laglöse kommer uppfylla profetior både ifrån gamla och nya testamentet. Börjar man läsa de profetior som handlar om honom så blir man frapperad över dess innehåll. Nu kan man tycka att Bibeln är så pass tydlig med detta så borde dessa händelser inte komma som en överraskning för någon, men ändå blir det så.

 

Onda knappar

 

Tankarna går osökt till Hitler som var slug och gick bakom ryggen på andra. Han dolde sina grymma planer och satte med hast igång dem utan förskoning. Vidare så hade han en förunderlig framgång. Allt låg liksom berett för honom. Bibeln säger att vi kan ledas in i förberedda gärningar. Ibland upplever vi det som om vi trycker på en knapp och pusselbitar faller på plats när vi blir ledda av Anden. Gud har varit där så att säga och planerat det hela.

 

På samma sätt tycks det finnas ”onda knappar” att trycka på. Det blir som en serie av onda gärningar som uppstår och leder till mörkrets framgångar. Fast de som utför mörkrets gärningar tycker sig ju naturligtvis inte stå i mörkrets tjänst. Då stunden var inne för Jesus överlämnades han till översteprästerna och de skriftlärda, han överlämnades till lidandet. Men detta skulle aldrig ha hänt om inte det var sanktionerat från himlen. Därför säger han till Pilatus:

 

"Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den ovanifrån. Därför har den som utlämnat mig åt dig större skuld." (Joh 19:11)   

 

Vem det var som utlöste den ”onda knappen” i det här läget kan man ju undra. Men Judas ligger bra till. En serie händelser uppstår, ondskan får makten, och det slutar med Jesus korsfästelse. Detta händelseförlopp var så att säga godkänt från ovan och gick enligt Guds planer. Någon kommer att trycka på den ”sista knappen” innan Herrens dag kommer. Den kommer att utlösa svår nöd och lidande, själva vedermödan.

 

För att utlösa en bomb så behövs sprängmedel. För att den ”onda knappen” ska brisera behövs sprängdeg. Innan Hitler trädde fram hade många idéer formats och sett dagens ljus. De hade legat där, bubblat och jäst. Hitler bara lyfte upp dem på bordet, satte dem i verket, tryckte på knappen. På samma sätt jäste hotet mot Jesus från översteprästerna och de skriftlärdas sida. Idéer växte om vilket hot Jesus var mot folkets säkerhet, hur han hotade religionen och landets bästa, sprängdegen växte. Vilken sprängdeg kommer ligga till grunden för Antikrist? Vilka strömningar finns idag? Vill Antikrist komma med den ”nya religionen”, den nya uppenbarelsen som ersätter det gamla?

 

Ett komplement till sprängdegen består i att regeringar kommer, i blindhet, fatta destruktiva beslut som innebär att deras makt kommer i fel händer och som vi kommer se, det är ingen slump. 

 

Ty Gud har ingett dem tanken att utföra hans plan och handla i en och samma avsikt och att ställa sin kungamakt i vilddjurets tjänst, till dess Guds ord går i uppfyllelse.

(Upp 17:17)

 

Många humanister rasar idag mot allt vad religion heter. Religionerna är det stora problemet för vår värld, de föder våld och hämmar människans utveckling. Utrota dessa, eller en del av dem, och vi får en bättre värld. Richard Dawkinds (Illusionen om Gud) vill rädda de människor som växer upp med en gudstro, han vill att de ska bli fria, och menar i stora drag att religionen är en rest, en slaggprodukt, i människans utveckling. En slaggprodukt som behöver rensas bort och som somliga inte kunnat släppa taget om. Kanske är det rent av något som spårat ur under det naturliga urvalet och som behöver återställas. Att det sedan låter som han själv gjort en slags andlig upplevelse, ett dop, tycks han inte märka.

 

”Men man måste kanske sänkas ner i det naturliga urvalet, stå upp till öronen i det, simma omkring i det, innan man verkligen förmår uppskatta dess kraft” (sid 137).

 

Det låter ju väldigt likt en slags överlåtelse, som att överlämna sig till en religion.

Se utan att se

 

Många profetsyner uppfylldes under Jesus jordeliv. De flesta missade detta. De såg utan att se, hörde utan att höra. Gud uppfyllde alltså det som var förutsagt mitt ibland folket. Men hur kunde det passera så många utan att det förstod detta? Det stora problemet var attityden. Det fanns många som tycktes var omöjliga att korrigera när det gällde att förstå och tolka Skriften. Deras problem var att den karta de format hade så starkt inflytande att det var nästan omöjligt att påverka den. Här fanns en lång och djup tradition i synen på hur Messias skulle träda fram och många tyckte inte Jesus stämde in i bilden. Men somliga hade förmågan att lyssna på Jesus även om det inte riktigt stämde med vad de fått lära ända från barnsben.

 

För att bli ledd av Gud så vår inställning viktig. Det är inte mängden kunskap kring de eskatologiska frågorna som kommer leda församlingen på rätt väg i den yttersta tiden, utan öppenheten för Guds ledning, förmåga att korrigeras. Att många under Jesus samtid inte tog emot honom berodde på för stor tillit till sin egen förmåga att förstå Guds ord. Det paradoxala med ett studium kring eskatologin är att det kan leda åt fel håll än vad det var ämnat till, vi kan på grund av kunskapen bli allt för självsäkra på framtiden och därmed blir det svårt att få oss rätt på banan. Kartan vi format kan visa sig vara felaktig och den är ofta svår att rita om. Men om kunskapen får oss att förstå vårt beroende av Guds hjälp så når vår forskning sitt mål.

 

Det skrivs och diskuteras en hel del angående eskatologin. För den ovane ter sig alla synsätt kring eskatologin förvirrande. Det pratas om pretrib, posttrib, darbyism, dispentionalism, millennialism och mycket mer. Här är ett väldigt mekande med tider hit och dit. På nätet finns många hemsidor som berör detta. De flesta som är engagerade i frågan är oroliga över den ljumhet som sägs råda, och det är kanske med rätta. Nu är man inte riktigt överens om hur sluttiden kommer gestalta sig och ibland känns det som en ”eskatologitävling” där man vill komma med senaste nytt, och rätt tolkning. Jag tycker i och för sig att det är bra och intressant, men givetvis får man försöka gallra i utbudet. Nu kommer i och för sig jag också och spär på det hela också. Men det sköna är att vi inte behöver ha expertisens inträngande detaljkunskaper, för Gud är kapabel att leda oss rätt ändå.

 

Från fel håll

 

 Förmodligen var det på Nya testamentets tid som i vår tid, att de olika uppfattningarna var många när det gällde eskatologin. Det fanns ju många olika religiösa rörelser. Sadducéer, Fariséer, Seloter, Qumranrörelsen etc. Varje rörelse formade sin kartbild över hur framtiden skulle kunna se ut med tanke på Mashiach (Messias) ankomst. Man har för övrigt en ganska bra bild över Qumranrörelsens uppfattning av eskatologin genom fynden av de så kallade Dödahavsrullarna.

 

Men det fanns säkert större och mer accepterade uppfattningar kring Messias framträdande. De skriftlärda på Jesu tid hade förmodligen en klar och ganska säker bild av hur det skulle gå till. De var övertygade om att Messias skulle komma från Betlehem, vilket var rätt. Förmodligen väntade de sig att när Messias trädde fram skulle han komma från själva staden. Nu kom ju Jesus från Galiléen i norra Israel. Jesus var en norrlänning, uppvuxen i Nazareth och startade sin verksamhet där. När ryktet gick om honom sändes skriftlärda ut för att kolla vem han var och vad han lärde ut.

 

Redan i detta skede var Jesus utdömd av många, men man såg det som sin plikt att kolla upp alla villoläror och självutnämnda profeter. Jesus kom ju inte från Betlehem, han kan inte vara Messias! Det är ju möjligt att många betydligt lättare kunde övervägt om Jesus verkligen var Profeten, Messias, om han vuxit upp och startat verksamheten runt Jerusalem och Betlehem. Skrifteliten, som hade sitt centrum i detta område, hade säkerligen haft en annan inställning i början. Diskussionen kring vem Jesus var, var ju allt som oftast på tapeten. Översteprästerna och fariséerna skickade ut sina vakter för att stämma av det hela. Både folkmassan och vakterna tog intryck av Jesu undervisning.

 

Några ur folkhopen som hade hört hans ord sade: "Han är verkligen Profeten."

 Andra sade: "Han är Messias", och andra: "Inte kommer väl Messias från Galileen?

Säger inte Skriften att Messias skall komma av Davids släkt och från Betlehem, den stad där David bodde?" Så uppstod för hans skull delade meningar bland folket.

Några ville gripa honom, men ingen gjorde det.

Tempelvakterna kom tillbaka till översteprästerna och fariseerna, som frågade dem: "Varför har ni inte fört hit honom?"

De svarade: "Aldrig har någon människa talat som han."

Då sade fariseerna till dem: "Har ni också blivit vilseledda?

Finns det någon i Stora rådet eller bland fariseerna som har trott på honom?

Men den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad."

Nikodemus, han som tidigare hade kommit till Jesus och som var en av dem, sade:

"Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?"

De svarade: "Är kanske du också från Galileen? Om du undersöker Skriften skall du se att ingen profet kommer från Galileen."

Sedan gick var och en hem till sitt.  (Joh 7:40-53) 

 

Ja, så var det med det. Det sattes punkt i diskussionen med att hänvisa till Skriften. Men Skriften och omständigheterna kring Jesus stämde ju överens. Den stora hopen var mer benäget att lyssna, även om händelserna kring Jesus tycktes skära sig med den allmänna uppfattningen om Messias ankomst. Stora rådet däremot litade mer på själva trossystemet än att undersöka om Jesus stämde med Guds ord. Deras trygga grund var deras egen uppfattning, deras egna tolkningar. Nikodemus försöker få dem att lyssna ändå, men utan resultat. De var bergfasta i sin övertygelse. De hade helt enkelt rätt. Rådet nedvärderar den ”stora hopen”, den som Jesus riktade sig främst till, och menar att de inte fattar något av större värde i Skriften. Dock hade de gjort samma reflektion, nämligen att Jesus inte tycktes stämma med ordet för han kom norr ifrån.

 

De skriftlärda trodde på Skriften. Deras utläggningar om att Messias skulle komma från Betlehem var riktig. Men ändå blev det fel. Gud uppfyllde sitt ord, men inte riktigt som folket och de skriftlärda förväntat sig. Och det är oerhört svårt att ompröva sina självklarheter.

 

Guds sätt att uppfylla ordet

 

Givetvis gäller det här inte bara de skriftlärda på den tiden, utan oss också. Många profetior uppfylldes under Jesus jordeliv fast det var få som förstod detta. Ofta förstod man det inte förrän efter Jesu död. Kanske blir det så vid Jesus nästa ankomst, då förstår vi att Gud uppfyllde sina löften och sitt ord fast vi inte insåg det innan. För frågan är, om inte vi också har en mängd självklarheter inbyggde i vårt eskatologiska system? Och ju mer kunskap och självsäkerhet, ju svårare att korrigeras idag också!

 

Det finns ett exempel på omdirigering när lärjungarna funderar kring händelserna vid Messias ankomst. Även lärjungarna var färgade av den allmänna uppfattningen.

 

Lärjungarna frågade honom(Jesus): "Varför säger då de skriftlärda att Elia först måste komma?"  Han svarade: "Elia skall komma och återupprätta allt. Men jag säger er: Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom alldeles som de ville. På samma sätt skall också Människosonen få lida genom dem." Då förstod lärjungarna att han hade talat till dem om Johannes Döparen.

 (Mat 17:10-13)

 

Återigen hade de skriftlärda förkunnat rätt, men ändå inte förstått hur orden kunde uppfyllas. Tydligen var lärjungarna villrådiga. De hade präglats och påverkats av den eskatologiska förkunnelsen från de skriftlärda. Skulle inte Elia komma före Messias? Men honom har vi ju inte sett! Jo då, säger Jesus, men ni såg utan att se!

 

Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet (Rom 9:6), men Gud uppfyller sitt ord på ett annat sätt än vad vi förväntar oss ibland. Elia hade redan kommit. Jesus talar om Johannes döparen som kommit i Elias anda och förberett vägen för honom.

 

Egentligen är detta en så kallad allegorisk tolkning, något som vi normalt ska vara försiktiga med. Allegorisk tolkning är ungefär detsamma som en bildlig tolkning. Risken med dessa tolkningar är att man kan få Bibeln att handla om vad som helst om vi missbrukar det hela. Men likafullt så menar Jesus att Gud uppfyllt sitt ord på detta sätt. Det får oss att tänka till trots allt. Finns det fler tillfällen då detta kan ske? Ja, säkert!

 

 

 

 

 

 

Skriften i Runamo

 

På en berghäll i Blekinge, strax utanför Bräkne-Hoby, hittar man något som ser ut som en slags skrift. Det går en smal diabasgång (mörkare bergart) genom berget fylld av tecken. Denna skrift har satt myror i huvudet på forskare genom åren. Vad betyder skriften?

Redan på 1200-talet nämner en krönikör vid namn Saxo Grammaticus hur Valdemar den store av Danmark sänder en delegation på 1100- talet för att utforska det hela. Dock blir man inte så mycket klokare på vad skriften kan betyda.

Under 1700-talet bollas frågan fram och tillbaka för att ta mera fart under nästa århundrade, 1800-talet. Nu skickar det danska kungliga vetenskapssällskapet en expedition bestående av tidens främste runolog prof. Finn Magnusen med flera. Dessa tar in hos prosten C.P. Wulff, en Skriftens man.

Nu börjar det hända grejer. Finn brottas med skriften på berghällen under nästan ett år. Han vänder och vrider på den, fram och tillbaka. Då plötsligt kommer han på idén att läsa från höger till vänster, på hebreiskt vis. Nu öppnar sig orden för honom och han får fram något poetiskt.

Tolkningen blir:

"Hildekind tog riket. Gard inhögg. Ole gav ed. Oden vige runorna. Ring må få, fall på mull. Alfer älskogsgudar Ole, Oden och Frej och asars släkt ödelägge våra fiender unne Harald en stor seger."

Många blir förbluffade över upptäckten. Jo, det behövdes en riktig auktoritet för att få fram något, de mer enkla forskarna hade erkänt att de inte begrep texten. Men nu far andra auktoriteter dit. Kemiprofessor J.J. Berzelius far dit och en professor i arkeologi far även dit lite senare. Båda hävdar att skriften inte betyder något, utan det är naturliga sprickor i berget.

Men det är ju surt att behöva vika ned sig så Finn Magnusen drev vidare sin tes, trots alla bevis emot sig. Finn sägs dock vara en ärlig typ, men kanske ville han för mycket helt enkelt.

Runamo effekten kan givetvis dyka upp när vi ska tolka Bibeln. Det kan vara ärligt menade människor som brinner för något (från början i vart fall), men som far vilse. Händelserna ovan utspelade sig runt 1830-1850 så där. Under denna period hände det även mycket på det andliga planet och bibeltolkningen.

 

Den stora besvikelsen

 

Vid mitten av 1800 inträffade något som kommit att kallas för The great disappointment (Den stora besvikelsen). En amerikansk baptistpredikant vid namn William Miller hade genom bibelstudier - framför allt kring Daniels bok (som vanligt!) - kommit fram till att Jesus skulle komma tillbaka under året 1844. Miller var från början en lantbrukare som ansågs vara lite fyrkantig, trög i talet, men en ärlig kyrkobesökare och ingen blåögd fanatiker. Dock kom Miller att avslöja vad han kommit fram till i sina studier och detta väckte intresse. Han prövade att dela med sig sina upptäckter till en bredare samling och fann att han trots sin tröghet ändå kunde förmedla ordet ganska bra.

Miller träffade en pastor vid namn Joshua V. Himes som stöttade Miller. Himes tyckte om större samlingar, stora kampanjer. Nu drogs en rörelse igång och som växte snabbt. Miller fick mycket att göra, tiden var knapp. Många möten arrangerades. Miller hade i princip ett tema: Är du redo att möta din Frälsare? Över 50 000 tycks ha dragits med i rörelsen och kanske bortåt 1 miljon var nyfikna, undrande och intresserade.

Ju närmare man kom Dagen, ju mer steg spänningen. Stora möten hölls i New York och Philadelphia. Många hade satt djup tillit till Millers lära. Dagen den 21 mars blev det datum och dag då Jesus skulle komma tillbaka. Dagen kom men ingenting hände, utan den dagen slutade som vilken dag som helst. Besvikelsen var oerhörd djup då man hoppats på denna dag som Herrens dag. Nu flyttades förhoppningarna fram till den 22 oktober. Även den dagen kom, men passerade som vilken dag som helst.

Förvirringen var stor. Miller menade att det berodde på en felaktig ekvation helt enkelt och att Jesus trots allt kommer snart, ytterligare justeringar behövdes. Många blev dock förbittrade på Miller som dog lite bortglömd 1849.

Då nu en förvirring uppstod bland Millers efterföljare så sökte man en förklaring till att Jesus inte hade kommit. Nästan alla hade en åsikt – alla av olika karaktär. Någon menade att Jesus hade satt sig på ett himmelskt moln, och var så att säga på väg ned, nu gällde det att be ned honom, den resterande biten, till jorden.

Det kan vara svårt att släppa taget om en övertygelse, hur fel den än har varit. I försöken att förklara vad som hänt uppstod The shut door theology (Den stängda dörren teologin). En del menade att Gud stängde dörren till frälsning den 22 oktober. Man hänvisade till liknelsen med de tio jungfrurna där fem av dem letade efter olja till sina lampor när dörren stängdes in till bröllopet (Matt 25:10). Nu fanns ingen tid för frälsning kvar, tyvärr.

En kvinna, Ellen G White, som många ansåg ägde en profetisk gåva fick en ledande roll i den rörelse som kom att växa fram ur detta andliga skeende, nämligen sjundedags adventisterna. Hennes visioner och lära har gjort ett stort avtryck inom rörelsen.

Hos adventisterna lever år 1844 kvar. Någonting måste ha hänt trots allt. Läste på en hemsida, som inte är officiell för adventisterna, att Miller och hans vänner misstog sig angående vad som skulle hände men att tidangivelsen var korrekt. Nu började nämligen Jesus sin andra och avslutande del i tjänsten som medlare i himlen. Denna tanke finns kvar som en lärosats hos adventisterna (nr 24).

Adventisterna har även en lärosats som de förmodligen är ensamma om och det är synen på tusenårsriket (nr 27). Det tusenåriga riket inleds med Jesu återkomst och den första uppståndelsen. Under denna period regerar Jesus och de räddade i himlen medan jorden är öde och tom därför att alla ogudaktiga blivit utplånade. På så sätt är Satan och hans änglar, som är kvar på jorden, bundna bildligt talat på grund av omständigheterna eftersom det inte finns några människor eller nationer att förleda. Men Satan skall släppas loss i samband med den andra uppståndelsen, då de orättfärdiga uppstår. Nu kommer de gemensamt gå till attack mot Kristus och hans heliga som befinner sig i den heliga staden efter att återvänt från himlen. Den slutgiltiga domen kommer dock då Gud låter eld utplåna de ogudaktiga och Satan och så rena universum från synd för alltid.

The Latter Day Saints 

Joseph Smith, även han från en jordbrukarfamilj i USA, var en man som menade sig fått en speciell profetisk översättningsförmåga och kunde avslöja dolda andliga ting. Mormonerna menar att han lyckades översätta en text skriven på guldplåtar som blev till en bok som gavs ut 1830, nämligen Mormons bok. Han översatte även Egyptiska papyrushandskrifter som blev till en annan bok, Abrahams bok. Forskare konstaterade senare att Smith saknade helt förmågan att översätta handskrifterna. Smith blev skjuten i en eldstrid i ett fängelse samma år som Miller väntade sig att Jesus skulle komma tillbaka.

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som är mormonernas officiella namn, väntar även de på Jesu återkomst. Om adventisterna har en annorlunda syn på eskatologin så är mormonernas på tvärs med klassisk kristen eskatologi. De förväntar sig dock att judarna skall återvända till sitt land Israel. Men det andliga Israel, som är mormonerna, skall samlas i USA. Där kommer Sion, det Nya Jerusalem att ligga, varifrån Jesus skall regera en dag.

Mormonerna tror också de på ett tusenårsrike som inleds med Jesu återkomst till jorden. Jorden förvandlas då och strålar av Guds härlighet. Satan blir bunden och jorden blomstrar. Mormonkyrkan skall nu regera med Kristus under tusen år och Joseph Smith skall nu ha en ledande roll, full frid skall råda och städer byggas upp. Tusenårsriket avslutas med att Satan släpps lös och göra uppror mot Gud ännu en gång.

I det kommande riket finns det fyra plaster dit man kan hamna beroende på hur man levt under jordelivet. Men det finns ytterligare etapper eller steg. Den högst rankade platsen innehåller tre grader av härlighet, eller himlar som man kan nå.

Mycket av fokus ligger alltså på var man hamnar eller vilket inflytande man får. Det gäller att sträva efter att komma uppåt. Hur stämmer det med Jesu undervisning egentligen? De första skall bli de sista och de sista skall bli de första.

Nelson

År 1801 blev lord Nelson vid Engelska flottan viceamiral och skickades till Östersjön. Nelson var med i slaget vid Köpenhamn samma år men fick där ganska stora förluster även om segern bärgades. Nelson skickades vidare mot svenska flottans Östersjöbas i Karlskrona. Operationen mot Karlskrona fick dock avbrytas efter nyheten om mord på den allierade ryske tsaren Paul 1. Kanske Guds omsorg för Sveriges räkning?

Inte långt ifrån Runamo ligger Hanö, en ö där lord Nelsons flaggskepp HMS Victory lade till 1810. Fastän det var krig mellan Sverige och Storbritannien vid den här tiden så blev det bara ett ”papperskrig” som stannande på pappret. Lord Nelson själv var död då skeppet lade till på Hanö efter att blivit allvarligt sårad under slaget vid Trafalgar utanför Spaniens kust 1805. Dock segrade Nelson även här och yttrade sina sista ord: "Thank God! I have done my duty."

Många tänker sig att det var på grund av de omvälvande krigen under den här perioden som skapade den profetiska ivern om Jesu snara återkomst.

 

Lord Nelson var gudfader till John Nelson Darby som först utbildade sig till advokat men ganska snabbt gick han över till prästyrket. När man studerar 1800-talets eskatologiska rörelser så är nog Darby den som omnämns mest. De andra eskatologiska rörelserna kom inte att påverka de etablerade samfunden, men det gjorde Darbys undervisning desto mer.

Darby blev en ledande gestalt i en rörelse som kom att kallas Plymouthbröderna. Som namnet ger en vink av så samlades många anhängare i Plymouth i sydvästra England. En annan predikant som hade kontroversiella tolkningar under den här perioden var Edvard Irving, en skotsk pastor som Darby lyssnat på. Irving talade om ett hemligt uppryckande innan den så kallade vedermödan skulle komma över jorden. Irving hade förmodligen hämtat inspiration från en ung kvinna, Margaret MacDonald, som i en syn menade ha sett det hemliga uppryckandet.

Nu började Darby forma en mer komplett lära utifrån denna nya uppenbarelse som Irving förkunnat. Nu kunde Jesus komma när som helst, utan minsta förvarning, och rycka bort den troende skaran. Jesus skulle komma tillbaka osynligt, där efter skulle vedermödan med antikrist framträdande komma. Då sju år gått kommer Jesus en andra gång, nu fullt synlig för världen.

Det var viktigt för Darby att betona hur bröderna vid Kristi nära förestående ankomst till tusenåriga riket skulle inta hedersplatserna, en typisk förväntan mer eller mindre slutna eskatologiska rörelser.

Nya ekvationer

En annan amerikan som levde från mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var Charles Taze Russell, grundare till Jehovas vittnen. Russel hade börjat tvivla på de etablerade samfunden och gick av en ren händelse till ett lokalt möte med adventisterna. Nu fick han förnyat hopp och började studera Bibeln igen. Även Russel fastnade för Daniel profetior (som vanligt!) och började med sin ekvation. Han kom fram till ett nytt datum, nämligen 1914 som den dag då Jesus skulle komma tillbaka. På liknande sätt som adventisterna så gjordes bedömningen om, då även den dagen blev som en vanlig dag, Jesus kom tillbaka i osynligt måtto, menade man.

Det som hände var att Jesus började regera som kung i himlarna 1914. Likt adventisterna så finns en strak betoning på eskatologin och från och med 1914 så startade de sista dagarna, enligt Jehovas vittne. De sista dagarna slutar med Harmagedon och arbetet med att återställa jorden till ett paradis börjar, ett arbete som pågår i tusen år. Under de tusen åren regerar speciellt utvalda vittnen tillsammans med Kristus. Samtidigt blir det en prövotid för alla andra för att kvalificera sig till ett evigt liv.

 

Guds manifesterade söner

I de olika rörelserna som nämnts så finns det en stark förväntan på det kommande riket, tusenårsriket. Var och en betonar att just deras rörelse kommer ha rollen som regenter tillsammans med Kristus. Man talar också om ett stegvist närmade från Kristus eller eget klättrande uppåt mot olika himmelska nivåer.

Idag förekommer förkunnelse som innehåller en form av klättring redan här på jorden. Det går att ta trappsteg uppåt mot en härlighet som till sist är själva starten för uppryckandet eller rent av är uppryckandet. Rötterna från denna teologi kommer från den så kallade Latter-Rain rörelsen, dess startskott brukar dateras till mitten av 1900-talet. Här började man undervisa om en väldig väckelse i den yttersta tiden med en andlig utgjutelse som skulle komma att forma de troende till en sådan nivå att de är fullkomliga. Guds söner skulle manifesteras, en tanke som hämtats från Romarbrevet.

Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. (Rom 8:19)

Uppryckandet är det sista trappsteget, antingen in i himlen eller den slutgiltiga manifestationen på jorden, då Guds söner uppenbaras. Här går man från helighet till helighet och når en sådan nivå att Kristus bara behöver komma tillbaka och sätta sig på sin tron, härligheten är redan påbörjad eller avslutad genom de troendes omsorg och arbete. Nu samlas de heliga ihop i en fullkomlig gemenskap med varandra och med Jesus som Konung. Jesus regerar nu över jorden med de troende som medregenter.

Påståendet att uppryckandet redan startat, om än i ringa gestalt, är obibliskt. Paulus varnar för dessa påståenden:

 

När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. (2Tes 2:1-2)

 

Uppryckandet kan inte påbörjas ”lite före” Herrens dag, utan det är knutit just till det ögonblicket då Kristus kommer åter. Det börjar alltså inte lite grann i förväg, som en porlande bäck som växer till en flod. Uppryckandet kommer enligt Bibeln plötsligt och med väldig kraft. Människan har inget att bidra med, utan Herren själv skall vara stor den dagen.

 

Likt skriften i Runamo så finns det en risk att vi vill läsa in, eller få ut mer, av skriften än vad den egentligen säger. William Miller lär ha varit besviken på dåtidens förkunnare och ville gå ut och varna för att Jesu ankomst var nära. I sin iver spårade han ut. I vår iver att ”få fart” på omgivningen är det lätt att hamna i det diket. Vi får ut mer ur Bibeln än vad den lovar i sig själv. Vi bör göra som Paulus säger till Timoteus:

 

Ge akt på dig själv och på din undervisning, och håll troget ut med den. När du gör det, frälser du både dig själv och dem som lyssnar på dig. (1Ti 4:16)

Segerns sötma

 

Millers ”propagandakompis” gillade stora kampanjer. Darby hade resmani och ville nå ut med budskapet. Aposteln Paulus brann för evangelisationen. Att brinna och känna passion för något är ju i och för sig bra, men det gäller att ge akt på sig själv. Vi kanske prövar en avvikande tanke eller idé utifrån Bibeln och märker att folk börjar lyssna på oss. Från att ha en liten skara åhörare så växer antalet drastiskt, vilket är inspirerande.

 

Nu är det lätt att sluta pröva om tanken stämmer helt med Bibeln. Det måste väl vara Gud bakom detta, för se hur många som kommer och lyssnar! Plötsligt är det lätt att göra avkall på äktheten, för vem vill mista denna framgång? Det måste väl ändå vara bättre att folk överhuvud tagit kommer och lyssnar? Obemärkt stänger vi förmågan att lyssna. Nu händer grejer och förfrågan är stor. Lite sakta glider man över och börjar bli en villolärare. Framgången tog överhanden och äktheten fick göra avkall.

 

Sonens rike

 

Det finns något gemensamt hos de olika rörelserna som växte fram, nämligen att få dela Jesu makt då han blir konung på jorden. Samtidigt vet vi att Jesus inte var intresserad av den makten under sitt jordeliv. Folket runt omkring honom ville göra Jesus till kung men han drog sig undan. Han frestades till att blir kung över alla riken på jorden men avstod.

 

Då förde djävulen honom högt upp och visade honom för ett ögonblick alla riken i världen och sade: "Dessa rikens hela makt och härlighet vill jag ge dig, ty åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill. Därför skall allt vara ditt, om du tillber mig." Jesus svarade: "Det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna." (Luk 4:5-8)

 

Antikrist skall ju förmodligen få den makt som Djävulen talar om och ta emot den. Jesus avstod dock från denna typ av makt.

 

Irenaeus, en av de så kallade kyrkofäderna, levde ungefär mellan år 130 och 200. Han växte upp i Smyrna och som ung var han en av Polykarpus åhörare, som i sin tur var lärjunge till Johannes. Irenaeus är känd för sin kamp mot gnosticismen, en villolära som påminner mycket om vår tids New age. Han författade bland annat fem böcker som fick namnet: Adversus Haeresis (Mot villolärorna).

 

Irenaeus har förmodligen präglats av undervisning från Johannes eftersom det bara var ett led dem i mellan. Det kan vara intressant att se hur någon från den tidiga kyrkan förhöll sig till ett kommande riket. När Irenaeus skriver om riket så nämner han aldrig ordet tusen, det vill säga tusenårsriket, utan talar om Sonens rike. Kyrkan talar idag ofta om tusenårsriket utifrån Uppenbarelseboken (Upp 20), och många tar de tusen åren bokstavligt, men frågan är om vi inte ska vara lite mer försiktiga med detta.

 

När Irenaeus skriver om Sonens rike så nämner han aldrig något om en makthandlig, där kristna människor utövar makt över andra människor. Han är tydligen inte alls intresserad av frågan om maktutövning. Betoningen ligger istället på en slags eskatologisk lovsång till Skaparen som bryter den förbannelse som kväver jorden. Gud är återställaren som skapar fred och harmoni. Irenaeus berör sitt generaltema, recapitulatio, återställelse.

 

Irenaeus har hämtat begreppet ”Sonens rike” från Paulus brev till Korint där det står att Sonen vid en tidpunkt överlämnar riket till Fadern (1 Kor 15:28) och underordnar sig honom efter att regerat färdigt. Den sista fienden som förintas är döden. Sonens rike har en början och ett slut. Det börjar med Jesu uppståndelse och slutar då den siste fienden besegras, döden.

 

Under denna period har Sonen all makt.

 

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden. (Mat 28:18).

 

Hos Irenaeus ligger det vi kallar tusenårsriket inflätat som en etapp under Sonens regeringstid. Men betoningen ligger närmare den judiska förväntan än vår förväntan idag. Irenaeus är mer intresserad av att skapelsens återställelse till sitt ursprung där människa och natur levde i frid än att lyfta fram vilken makt vi en dag ska få då vi regerar över andra människor tillsammans med Kristus.

 

Kristus skall bara regera så länge det finns någon fiende att regera över. Men här rör vi vid en viktig punkt i eskatologin. Kristus regerar fram till att döden är förintad, efter det så är hans regeringstid slut. Kommer det då ske någon uppståndelse i större bemärkelse innan döden är besegrad? Läser vi i Paulus första brev till Korint (kap. 15) så tycks där inte finnas något utrymme för en regeringstid efter Kristi ankomst för i det ögonblicket är döden uppslukad. Vi ska brottas med dessa frågor längre fram.

 

Spelar det då någon roll vilken uppfattning vi har kring ett kommande rike på jorden? Kan vi inte bara lämna frågan där hän och se hur det blir med det hela? Uppenbarligen spelar synen på ett kommande rike stor roll. Vår förväntan präglar vårt tänkande och handlande här och nu för många. Vi har sett hur en del rörelser förberett sig på att inta sin roll i det kommande riket och hur de känner sig speciellt utvalda. Men frågan är om det inte är samma frestelse som Jesus ställdes inför och tackade nej till.

 

Sidledsteologi

 

Tidigare generationer har hoppats på, och sjungit om, ett hemland ovan där. När Jesus kommer ska vi mötas där på den gyllne stranden. Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom mars. Detta var (är) ju bilder, metaforer, som ändå beskrev en kommande verklighet för tidigare generationer.

 

Idag ifrågasätts detta allt mer och mer. Många menar att detta synsätt bara är en myt. Ett sådant uppryckande är inte att vänta, det är rena sagor, obibliskt, menar flera. Det handlar om eskapism (verklighetsflykt), sägs det. Men det är starka uttalanden som bör prövas eftersom klassisk kristendom, mig veterligen, förkunnat uppryckandet på de ”gamles” vis.

 

Vad kommer då att hända egentligen, undrar man stilla? Jo, säger somliga, vi skall förflyttas i sidled snarare än uppåt. Vi kommer snarare att transporteras horisontellt för att till sist samlas i Israel, Jerusalem, till ett stort bröllop då bruden och brudgummen förenas.

 

Hur kommer det sig att synsättet börjar ändras i de kristna leden? Det hänger förmodligen ihop med intresset för landet Israel som vuxit sig allt starkare – med all rätt - då vi ser judar vända tillbaka till landet. Kyrkan har i stora delar genom åren räknat bort Israels roll som det utvalda folket och gjort anspråk på de löften som gällde dem. Men idag ser vi att Gud, bokstavligen, har en uppgift för det judiska folket.

 

Kyrkan har genom åren uppenbarligen förandligat vissa texter i Bibeln, men nu har texterna blivit mer jordnära så att säga. Som en reaktion på det som kallas ersättningsteologin är det lätt att pendeln slår över åt andra hållet.

 

En del går så långt att de hävdar att det inte finns någon himmel alls och kallar ”den himmelska idén” för en fars. Himlen är - för dessa – enbart den upprättelse Israel skall få här på jorden, någon annan himmel finns inte.

 

Nu är det ju bara några få som slirar iväg så långt ut på kanten så att de förnekar ett himmelrike. Men många tänker sig att vi ska samlas i Jerusalem när det tusenåriga riket bryter in i samband med Kristi återkomst. Där ska de utvalda (troende) regera över världen tillsammans med Kristus. Men därefter väntar en himmel.

 

Det intressanta blir nu att det judiska folket som befinner sig i Jerusalem, eller i landet Israel, inte behöver förflyttas, de är ju redan på plats. I den stund Jesus stiger ned på Oljeberget gör han det tillsammans med de tidigare uppryckta, i triumf, och det judiska folket befrias - bröllop firas.

 

Men hårddrar man denna tes så gäller uppryckandet bara de hednakristna och inte judarna, för de behöver ju inget uppryckande. Hur stämmer det med Skriften? Paulus räknade i vart fall med att bli uppryckt. Så gjorde säkerligen alla andra judar som kommit till tro på Jesus vid den tiden. Har läget förändrats?

 

Det märkliga uppstår nu att de som är kritiska till ersättningsteologin lär ut något som påminner om den samma. Uppryckandet gäller oss, inte dem. Extra spetsigt sagt: löftet om ett uppryckande är vårt, inte deras. Sidledsteologin, som jag kallar den, är knappast en traditionell tolkning och bör därför noga prövas utifrån Skriften. Har man i sidledsförflyttningen glidit för långt åt sidan?

 

En himmelsk regering

 

En annan - kanske lite äldre - syn på det tusenåriga rike är att de som har del i en ”första uppståndelsen” skall regera med Kristus men ha sin egentliga vistelseort i den himmelska världen. Här ifrån skall de utöva sin inverkan på de människor som befinner sig på jorden. På samma sätt som Jesus umgicks med lärjungarna från det att han uppstod till sin himmelsfärd så kommer Hans heliga att tjäna de som är kvar på den gamla jorden. Dessa heliga skall förmedla himmelska krafter.

 

På den gamla jorden skall ett härligt rike framstå med de heliga som prästerliga konungar och med Kristus som deras huvud. Människorna på jorden skall med lust underordna sig denna regering och uppleva dess välsignelse. Många löftesrika profetior från gamla testamentet skall nu uppfyllas i det tusenåriga riket.

 

Under tusenårsriket inträffar en väldig väckelse, det stora missionsårtusendet är kommet. Anledningen är att Satan är bunden under denna period och nu kommer en krafttillströmning från himlen till jorden utan att något är i vägen för dess väldiga kraft.

 

För att få ihop denna lära behövs dubbla ankomster från Kristus, vilket också lärs ut. Först kommer Kristus för att hämta de sina, därpå följer tusenårsriket innan Kristus kommer en andra gång, vid tusenårsrikets slut. Nu följer den slutgiltiga domen över världen och historien når sitt slut.

I den här tolkningen så är inte Kristus konung på jorden utan regerar från himlen men frid råder dock på jorden under tusenårsriket.

 

Gå in i kamrarna

 

Men ska inte Jesus stiga ned på Oljeberget i Jerusalem? Jo, enligt Bibeln ska han göra det. Men frågan är, ska de troende göra det? Givetvis klarar Jesus av att lösa konflikten i Jerusalem utan vår medverkan, det är ju inga problem. Många gör stort väsen av vår medverkan, vi ska förflyttas dit omgående. Men det kanske snarare blir så att vi får vänta en stund i himlen innan vi återvänder - om vi nu skall återvända till jorden.

 

Dina döda skall bli levande, mina dödas kroppar skall uppstå. Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, ty din dagg är ljusets dagg, och jorden skall ge igen de avsomnade. Kom mitt folk och gå in i dina kamrar, stäng igen dörrarna efter dig. Göm dig ett litet ögonblick, till dess vreden har gått förbi. Ty se, HERREN kommer ut ur sin boning för att straffa jordens invånare för deras missgärning. Jorden skall blottlägga sina blodskulder och inte längre dölja sina dräpta. (Jes 26:19-21)

 

Frågan är, kommer vi återvända till den nuvarande jorden där ett fridsrike upprättas? Eller vad väntar efter uppryckandet? Vi ska fördjupa oss i det lite längre fram då vi funderar på fridsriket mer ingående.

 

 

Liberalteologin

 

Under 1800-talet växte även den bibelkritiska teologin fram. Liberalteologernas strävan var att, enligt deras egen uppfattning, återgå till en ursprunglig kristendom. Men de hade en inomvärldslig syn där inget övernaturligt fick utrymme, därför växte den immanenta gudsrikesidén fram, det gällde att arbeta fram Guds rike på jorden. Hoppet placerades i den här världen, något annat var inte möjligt, här var slutmålet.

 

Genom eget, kristet arbete, skulle ett himmelskt samhälle skapas. Visst finns det likheter med läran om att vi ska förbereda tronen för Jesus genom vår andliga överlåtelse och gärningar, även om det påstås ske i Guds kraft.

 

 

 

 

Herrens dag

 

Hur mycket vi än pluggar på och forskar kring den yttersta tiden så kommer det uppstå överraskningar ändå. Kanske kommer förståelsen växa efter hand. Insikten kommer växa fram ungefär som de moderna energilamporna där det tar tid innan fullt sken kommer. När Gud uppenbarar något genom sitt ord så kan det dröja lite innan vi kan ta emot, förstå och smälta det. Förståelsen mognar fram. Ibland tror vi att profeterna alltid hade allt klart för sig, men även de fick pröva sig fram.

 

Hos profeten Jeremia hittar vi ett intressant exempel. Herrens ord kom till Jeremia där han uppmanas att köpa en åker. Förmodligen hade Jeremia inget större intresse av en åker men för att gestalta Herrens ord så skulle han köpa åkern. I texten anar vi hur frågande Jeremia blir. Hade han verkligen hört rätt?

 

Jeremia sade: " HERRENS ord kom till mig. Han sade: Se, Hanamel, din farbror Sallums son, skall komma till dig och säga: Köp min åker i Anatot, för du har inlösningsrätt att köpa den." Och Hanamel, min farbrors son, kom till mig på vaktgården, som HERREN hade sagt, och sade till mig: "Köp min åker i Anatot i Benjamins land, för du har arvsrätt och inlösningsrätt till den. Köp den därför åt dig." Då förstod jag att det var HERRENS ord, och jag köpte åkern i Anatot av Hanamel, min farbrors son, och vägde upp pengarna åt honom, sjutton siklar silver.

(Jer 32:6-9)

 

Profeten Jeremia var tveksam först, men när bitarna föll på plats så förstod han att det var Herrens ord. Allt var inte klart och tydligt från början utan det tog en stund innan han kunde säga: då förstod jag.

 

Ett annat exempel finner vi hos Petrus som skriver angående evangeliet:

 

”Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa

 (1Pet 1:10-11)  .

 

Ibland kommer en uppenbarelse mer som en känsla som växer till. Vi kanske anar något nytt men har svårt att klä det i ord. Efterhand då vi läser i Bibeln så växer bilden fram och bekräftas om känslan var rätt. Den Helige Ande kan starta ett verk som vi först inte förstår, utan bara förnimmer. Jesus kunde förnimma och känna i sin ande saker som inte var uppenbart eller uttalat.

 

Jesus kände i sin ande att de tänkte så för sig själva, och han sade till dem: "Varför tänker ni så i era hjärtan?

(Mar 2:8)

 

Vid ett tillfälle då jag ganska nyligen kommit med i kyrkan så lyssnade jag till en karismatisk förkunnare som menade att vi kunde lära oss att höra Guds röst med lite praktisk träning. Varje morgon brukade han själv fråga Gud vid köksbordet om vad han skulle göra denna nya dag, och fick direktiv direkt från ovan. Han uppmanade oss, som inte kommit så långt på vägen ännu, att gå ut och promenera och när vi kom till olika gathörn skulle vi fråga Gud vilken väg vi skulle välja, höger eller vänster. På så vis skulle vi lära känna Guds röst.

 

Äntligen! Det var på tiden, tänkte jag! Nu skulle jag kunna lära känna och förstå Guds tilltal bättre. Gav mig ut, och kom till ett gathörn, men hörde ingenting. Kom till nästa, men inget där heller. Gatan var lång, och jag fick gå till vägs ände, utan att höra någonting - eller rättare sagt jag fattade inte vilket som var Guds tilltal. Lite besviken vände jag tillbaka. Tyckte att jag var en ovanligt trög lärjunge.

 

Känner du igen dig? Känner du dig lika trög ibland? Som att det går åt en väldig energi och verksamhet i himlen för att du ska bli ledd på rätt väg – trög som du är.

 

Vid ett annat tillfälle var jag lite kluven till om jag skulle besöka en person. Jag svävade fram och tillbaka men beslutade mig för att åka till sist. När jag kom till den här personen så visade det sig att vederbörande hade bett Gud om hjälp med en akut och praktisk grej. Personen i fråga tackade Gud för bönesvaret, som var jag, enligt henne. Jag upptäckte att jag ändå blivit ledd av Gud – uppenbarligen - fast jag fattade inte det förrän efteråt.

 

På något märkligt sätt lär vi oss att förstå lite av hur Gud kan leda oss på rätta vägar och att vi ändå kan höra Hans röst - trots allt. Det kan tyckas som en onödig omväg att lära känna Gud på det sättet, men frågan är om den inte är den bästa i längden ändå! Den överträffar säkert den då vi ska gå omkring på stadens gator för att träna lyssnandet.

 

Strålkastare

 

Om vi vandrar i gemenskap med Herren så lyser han upp vår väg, men går vi åt fel håll - och eventuellt mot honom - så bländas vi. Det är då människor omedvetet kan gå emot Gud men ändå komma att uppfylla hans planer genom sin förstockelse. Det profetiska ljuset kommer vara starkt i slutskedet av vår historia, för många profetsyner skall fullbordas. Jesus lyste som en stark lampa under sitt jordeliv, de som slog följe med honom fick ljus över profeternas ord, men de flesta bländades av skenet. Dock hände detta för vår – hedningarnas - skull, säger Paulus, att Israel blev bländat. På detta sätt spred sig evangeliet utöver världen. Man skulle kunna säga att strålkastarskenet som Jesus spred har flyttats runt och har lyst upp Guds ord på olika platser i världen. Men idag tror jag Kristi ljus lyser starkast i Israel, den strålar ut över omvärlden likt en väldigt fyr, och förblindar samtidigt.

 

Herrens dag omnämns på många ställen i Bibeln. Den benämns på flera olika sätt. Den kan kallas för Domens dag, Den yttersta dagen, Människosonens dag, Vredens dag, Kristi återkomst, Guds dag, Uppståndelsens dag, Den dagen, ja det finns många benämningar. Alla dessa benämningar säger oss att det kommer hända mycket på en och samma dag. Det kommer råda många olika känslor. Hos somliga kommer hjärtat att vidgas och fyllas av stor bävan men samtidigt av obeskrivlig glädje. Hos andra kommer själen fyllas av ångest, panik och chock den dagen. Egentligen talar vi om ett ögonblick då plötsligt himlen sprakar till som en blixt och en strålglans från himlen bryter igenom, himlen rämnar.

 

Gud är tydlig med att det finns en dag som inte är lik någon annan dag och som kommer att komma med väldig kraft. Detta är Herrens dag. Inte någon president, statsminister, kung, präst, biskop, fotbollsstjärna, hockeyproffs, eller någon annan. Då spelar det ingen roll om man är hög eller låg. För detta är Herrens dag. Denna dag har han bestämt skall komma sedan urminnes tider, ja innan världen blev till. “Det blir en särskild dag, känd av Herren” (Sak 14:7).

 

Gud släpper loss

 

Gud tycks ha satsat ordentligt på historiens sista dag. Kanske vi kan säga att det ligger mycket förberedelse från Guds sida bakom denna händelse. Gud har planerat och lett världshistorien fram till denna brännande punkt.  Då vänder han upp och ned på det mesta av vad vi tycker är stort och litet, starkt och svagt. Dagen kommer födas fram genom födslovåndor, genom ångest och svårigheter. På något förunderligt vis behövs nog en nöd som gör att ett rop på hjälp kommer stiga, gemensamt upp från många hjärtan, för den allra sista förlossningen skall komma genom stor nöd och svårigheter.

 

Vi anar hur dagen kommer bli då vi läser om hur Herren stiger ned på Sinai berg. Folket bävar inför det som händer. Ett starkt ljud låter och blir allt starkare. Det dånar och skakar. Gud kommer att uppenbara sin oerhörda kraft och makt då han på en och samma dag förlossar alla de sina ur dödens och lidandets grepp. Vilket ofattbart krafttillfälle! För då skall många uppstå från de döda och de som är vid livet skall förvandlas, i ett nu. Då, om inte förr, skall vi lära känna Hans väldiga kraft. Våra blickar kommer vara riktade uppåt mot himlen som då rämnar och Guds härlighet bli uppenbarad.

 

Samtidigt vill många gömma sig av skam och försöka komma undan det ofattbara som händer. Vilken oerhörd chock det blir när den osynlige – äntligen - träder fram med full kraft. Gud har sparat sig till detta ögonblick.

 

Under lång tid har jag tigit, jag höll mig stilla, jag lade band på mig. Men nu skall jag skrika som en barnaföderska, jag skall flämta och flåsa på samma gång.  (Jes 42:14)

 

Nu vill jag stå upp, säger HERREN, nu vill jag resa mig upp, nu vill jag visa min höghet.  (Jes 33:10)

 

De skall fly in i klippskrevor och in i bergsklyftor av fruktan för HERREN och hans höga majestät, när han reser sig för att förskräcka jorden. (Jes 2:21)

 

 

Samtidigt som dagen kommer som en total överraskning för de flesta så har Gud förvarnat oss genom sitt ord. Han är tydligen mån om att det finns de som är beredda på denna händelse. Den gamle Simeon hade fått den uppenbarelsen att han inte skulle se döden innan han fick se Israels frälsning (=Jesus). På liknande sätt kan Gud förvarna oss.

 

Vår Dag

Den tid som nu passerar förbi oss är i egentlig mening ”vår dag”, som metodismens grundare John Wesley uttryckte det. Sedan startar Herrens dag. En metodisk tänkare som han var så menade han att det gott och väl kunde ta tusen år för själva domslutet när Herren kom. Så många människor som skall dömas, och handlingar som ska rannsakas. Men i och med domen så kommer slutet för allt på denna jord, då ”ingen tid skall vara mer”.

 

”Ty tiden finns icke mer, den tid då vi sattes på prov för evig lycka eller evig olycka är till ända. Vår dag, människans dag, är förbi, frälsnings dag är avslutad. Ingenting annat står nu åter än ’Herrens dag’, som inleder den oändliga, oföränderliga evigheten”.

 

Herrens dag är starten för den oföränderliga evigheten. Fridsriket, som det kallas, är svår att finna hos Wesley. Han betonar istället det snabba slutet för allting. Om det finns ett fridsrike, så måste det vara fullkomligt och oföränderligt. Det finns bara en dag då vi alla ska dömas och inte vid olika tillfällen. Wesley levde på 1700- talet och upplevde aldrig den så kallade darbyismen som skulle dyka upp ganska snart efter hans död. Wesleys eskatologi var, som någon sagt, ganska enkel och rättfram. Hans uppfattning var i överensstämmande med den tidens syn på den yttersta tiden. Som en del kommentarer säger så spekulerades det inte kring eskatologin och den svårtolkade Uppenbarelseboken hänvisades det ytterst lite till. Wesley, med flera, kom fram till en annan bild av den yttersta dagen än vad vi oftast gör i vår tid. Tidens slut kommer hastigt och något ”tillfälligt rike” på jorden finns det inte utrymme för, utan världen kommer slitas sönder i våldsamt dån och ny himmel och en ny jord skapas där rättfärdighet bor.

 

Hos Gud finns det en bestämd dag och tid då mänsklighetens historia är över. Jesus säger att inte ens han vet när den stunden kommer. Kanske gällde detta då han vandrade här på jorden men att han nu vet det, i himlen. Om inte annat så säger nog Fadern till när det är dags att låta himlen rämna och för Sonen att återvända.

 

Gud har ställt in ett slutklockslag och datum för ”då ingen tid skall vara mer”. I ett nu skall det ske. ”Se, dagen är inne! Den har kommit! Tidsfristen har löpt ut” (Hes 7:10). Även om vi inte vet klockslaget så vet vi orsaken till tidpunkten. Herren kommer lite i förtid skulle man kunna säga för att rädda de sina.

 

Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma. Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas.

(Mat 24:21-22)

 

Tiden förkortas för de utvaldas skull så att de kan räddas från den svåra nöden. Det tycks vara så att alla människor skall drabbas av svår nöd till sist och om inte Herren skulle gripa in så skulle hela mänskligheten förgås. Det vore ju definitivt slutet för vår historia.

 

 

Allt händer plötsligt

 

Herrens dag blir en världsomspännande händelse. Alla folk kommer beröras.

 

Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas. Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning."   (Luk 21:25-28)

 

När Jesus fick frågan angående vilka tecken som kommer att visa sig innan han kommer tillbaka så beskriver Jesus olika händelser, vilka jämförs med födslovärkar. De tycks komma under ett längre tidsspann för att övergå till tätare värkar ju närmare förlossningen vi kommer.

 

Texten från Lukas här ovan ses nog av de flesta bibeltolkare som ett periodiskt skeende, flera dagar. Men det kan också handla om att allt sker på en och samma dag, själva förlossningen. Ungefär som när mörkret kom över jorden tillsammans med en jordbävning då Jesus dog på korset, så kommer ett mörker över jorden och en jättelik jordbävning som får hela jorden i gungning på vår tids sista dag, sista ögonblick. Väldiga krafter kommer i rörelse. Allt brakar samman. Lyft då era huvuden, ty då närmar sig förlossningen.

 

Händelsen finns beskrivet på många ställen i Bibeln, här följer ett par texter till:

 

Ty himlens stjärnor och stjärnbilder sänder inte mer sitt ljus. Solen går upp mörk, och månens ljus lyser inte. Jag skall straffa världen för dess ondska, de ogudaktiga för deras missgärning. Jag skall göra slut på de stoltas övermod och slå ner tyrannernas högmod…. Därför skall jag få himlen att darra, och jorden att gunga och skaka i sina grundvalar - genom HERREN Sebaots förbittring, på hans brinnande vredes dag. (Jes 13:10-11,13)

 

Så säger HERREN Sebaot: Inom kort skall jag än en gång komma himlen och jorden, havet och det torra att skaka.  (Hag 2:6)

 

Mitt i detta kaos då vattenmassor dånar, jorden skälver och håller på att brista stiger Kristus ned.

 

Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet. Då blev det en stor jordbävning. Solen blev svart som en sorgdräkt, och hela månen blev som blod. Himlens stjärnor föll ner på jorden, som när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas. Och himlen försvann som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sin plats. Kungarna på jorden, stormännen och härförarna, de rika och de mäktiga, alla slavar och fria, gömde sig i hålor och bland bergsklyftor, och de sade till bergen och klipporna: "Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?"  (Upp 6:12-17)

 

Det blir en paus för en stund, innan krafterna släpps lösa igen. För de utvaldas skull blir det en paus. En insamling skall ske. En dom går över världen.

 

Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla tillbaka jordens fyra vindar, så att ingen vind skulle blåsa över jorden eller över havet eller mot något träd. Och jag såg också en annan ängel med den levande Gudens sigill stiga upp från öster. Han ropade med hög röst till de fyra änglarna som hade fått makt att skada jorden och havet: "Skada inte jorden eller havet eller träden, förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänare, på deras pannor."  (Upp 7:1-3)

 

Sedan kommer slutet och det finns ingen mer tid för denna världen, utan en väldig skara samlas inför Gud.

 

Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna. Och de ropade med hög röst: "Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet."  (Upp 7:9-10)

 

Jag har allt mer börjat ifrågasätta om det blir ett så kallat tusenårigt fridsrike här på jorden. Det står om ett nytt Jerusalem i det vi kallar himlen. Uppstår vi till ett nytt rike som påminner om vår nuvarande värld? Kanske det finns sådant som är av evighetsvärde som fortsätter där?

 

Den yttersta dagen

 

Bibeln säger att Jerusalem skall omringas av härar och på nytt känna av lidande och nöd innan Herren kommer. Men hela jorden kommer till sist drabbas av den stora nöden.

 

Ty detta är vedergällningens tid, då allt som är skrivet skall gå i uppfyllelse.

(Luk 21:22)

 

Den dagen skall allt gå i uppfyllelse som gäller den här världen, vår tid. Med andra ord så finns det inget mer som skall uppfyllas här efter den dagen. Eller hur skall vi förstå den texten?

 

Jesus talar om sin återkomst som den yttersta dagen, den dag då de döda skall uppstå. Vad menas med den yttersta dagen?  Uppenbarligen är det den dag då Gud sätter punkt för vår nuvarande mänskliga historia. Men kommer historien rulla vidare fast i en annan tappning då Gud tagit över allting? Jesus är nu konung på jorden, tillsammans med de som följt honom som medregenter, och alla folk lyder under honom. Eller blir det som Petrus säger att allt förgås under våldsamt dån den yttersta dagen, vilket innebär att vi förflyttas till en ny jord och himmel?

 

Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." Judarna var mycket förargade över att han hade sagt: "Jag är det bröd som har kommit ner från himlen." De sade: "Den här Jesus, är han inte Josefs son, och känner inte vi hans far och mor? Hur kan han då säga: Jag har kommit ner från himlen?" Jesus svarade: "Var inte så upprörda. Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. (Joh 6:37-44)

 

Är den yttersta dagen, den yttersta dagen eller fortsätter historien med ett fridsrike på jorden och sedan kommer ännu en yttersta dag? Frågan är kanske fel ställd. Men vad menade Jesus och hur förstod lärjungarna det?

 

 

Frälsningens dag

 

Mycket talar för att tiden strax för Jesu återkomst blir en svår period. Vi vet inte riktigt hur den kommer gestalta sig, men det är nog bra att bereda sig på svårigheter. Vi kommer kanske uppleva hur vi blir inklämda i ett hörn, utan någon väg ut. Och någon mänsklig väg ur allt finns inte.

 

När Israels folk lämnade Egypten så tycktes de gått vilse och hamnade i ett pressat läge. Fast de var inte vilse utan Gud ledde folket. De såg förlorade ut, men de var i Guds plan och händer. Folket som förföljde Israel var förstockade för att Gud skulle visa sin makt och härlighet till sist. På samma sätt lär det bli vid Jesu ankomst. Då kommer inte bara ett folk förfölja Israel utan hela världen tycks sluta upp i förföljelsen. Världens nationer kommer agera lika förstockat som farao.

 

HERREN sade till Mose: "Säg till Israels barn att de vänder om och slår läger framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet. Mitt emot Baal-Sefon skall ni slå läger vid havet. Farao kommer att säga att Israels barn har gått vilse i landet och blivit instängda i öknen. Och jag skall göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är HERREN." Och de gjorde så.  (2 Mos 14:1-4)

 

Vi kan notera att det förmodligen inte hjälper så värst mycket om vi ber att slippa förföljelsen eller försöker ta eget kommando över situationen, det är nämligen Gud bakom det hela. Israelerna var instängda i öknen, utan någon som helst chans att klara sig. Den känslan kan vara förlamande. Israel blev naturligt nog mycket förskräckta. De börjar ropa till Herren och Mose.

 

När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se att egyptierna kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till HERREN.

(2 Mos 14:10)

 

Mose tycks varit beredd på situationen och blev inte helt handlingsförlamad. Ni ska vara stilla ty Herren skall strida för er, säger han. Hur lätt är det inte att vi försöker lösa allt på egen hand? Här gäller det att jaga demoner på flykten! Här gäller det att komma loss! Nej, ni skall bara vara stilla och se vad Herren gör.

 

Mose svarade folket: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som HERREN i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. HERREN skall strida för er, och ni skall hålla er stilla."

(1 Mos 14:13-14)

 

Var inte rädda, uppmanar Mose folket. Vi kommer behöva den uppmaningen, vi också. Stanna upp och bevittna frälsningen som Herren skall ge er idag! Personligen tror jag inte det är omöjligt att strax före Herrens ankomst, på samma dag, förstår vi att befrielsen är nära. Om Mose varit med då skulle han kanske sagt: Idag ska ni få se Guds frälsning. Jesus ger oss en vink om detta.

 

Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas. Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning."

(Luk 21:25-28)

 

På samma sätt som Israel den gången befriades genom att havet klövs mitt itu, på samma sätt skall himlen klyvas och Jesus uppenbaras. Vi anar utifrån Bibeln att en väldig här, förhärdad som på Mose tid, skall dra ut i strid mot den heliga staden, Jerusalem, från alla jordens hörn. Men på samma sätt skall denna väldiga här gå under. Dock inte genom vatten, utan genom eld.

 

När Israel nått den andra stranden bryter spontant jubel och lovsång ut:

 

HERREN är min starkhet och min lovsång, han blev min frälsning. Han är min Gud, jag vill prisa honom, min faders Gud, jag vill upphöja honom.

(2 Mos 15:2)

 

På samma sätt skall en lovsång bryta ut på den himmelska stranden.

 

Förskräckelse

 

Vi bör vara beredda på förskräckelse. Det låter som hotfull skräckpropaganda, men det är för vårt eget bästa. Jesus var beredd på det som väntade, då han skulle lida. Han gick inte in i lidandet med ett slags naivt övermod, utan han bad om att få slippa gå igenom det hela om det var möjligt. Efter att Abraham fått gå ut och skåda upp mot stjärnorna och höra löftet från Herren om en son, som vi så ofta citerar, så händer något mer.

 

När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram, och se, då kom skräck och ett stort mörker över honom. Och HERREN sade till Abram: "Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall de dra ut med stora ägodelar. Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder.

(1 Mos 15:12-15)

 

 

Man kan säga att Abraham fick dela smärtan med sina efterkommande genom att Gud uppenbarade vad som skulle ske framöver. Gud kan lägga skräck och mörker i förtid över oss angåendet något som skall komma. Varför, kan man ju undra? Kanske för att mildra effekten av skräcken då själva den dagen kommer. Alltså, om du inser att ett mörker kan komma över jorden en dag så har du ändå en viss beredskap, än om du alltid flyr den tanken. Men visst är det en svår balans! Dock är poängen att Gud har allt i sin hand trots de yttre omständigheterna, och det kan skapa en viss trygghet i kaoset.

 

Vår fokus bör inte ligga på att vi skall regera med Kristus i tusen år när han kommer, utan på den frälsning vi verkligen kommer behöva. Och, åter igen, hur säkra kan vi egentligen vara på de där tusen åren? Petrus säger ju:

 

Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. (2Pe 3:10-12)

 

Uppdragandet

 

De som tillhör Kristus skall på den yttersta dagen ryckas upp, Herren till mötes. Inom teologin kallas det för ”Uppryckandet” och på engelska heter det ”the rapture”.  I 1917 års översättning står det att vi ska bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften. Det låter som ett plötsligt försvinnande ungefär som att en människa plötsligt bara blir osynlig genom att flyttas från punkt A till punkt B helt plötsligt. Nu har ju detta ägt rum av vad vi kan förstå utifrån Skriften:

 

När de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer men fortsatte glad sin resa.

(Apg 8:39)

 

Ryckas upp eller bli bortryckta, frågan är om det är rätt benämning? För själva Uppryckandet blir mer som när Jesus lyftes bort ur lärljungarnas åsyn och de stod och tittade uppåt mot himlen. Uttrycket kommer från Paulus brev till Tessalonikerna:

 

Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren.  (1Tess 4:17)

 

Uttrycket ”ryckas upp” kommer från grekiskan ”harpazo” och kan också översättas med ”dras upp”, eller ännu bättre kanske ”tas upp med kraft”. Vi hittar ordet även då Jesus talar om himmelriket på ett ställe:

 

Sedan Johannes döparens dagar tränger sig himmelrikets fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.(Mat 11:12)  {Bibeln 2000}

 

På nytt är ordet ”harpazo” översatt med ”rycka”. Men i den engelska översättningen King James Version står det:

 

And from the days of John the Baptist until now the kingdom of heaven suffereth violence, and the violent take it by force.  (Mat 11:12)

 

Här översätts uttrycket med ”ta det med kraft”. Om vi använder denna översättning så kunde texten hos Paulus bli så här:

 

Därefter skall vi som lever och är kvar tas upp med kraft bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren.  (1Tess 4:17)

 

Jesus talar om samma tillfälle och säger på ett ställe:

 

Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ena skall tas med, den andra lämnas kvar.  (Mat 24:40-41)

 

Orden här, ”tas med”, kommer inte från ”harpazo” utan från det grekiska ordet ”paralmanbano” och betonar inte kraften utan närheten, alltså tas närmare snarare än tas med av kraft.

 

Summerar vi det hela så kan vi säga att på Herrens dag skall vi med Guds väldiga kraft dras uppåt närmare honom. Istället för Uppryckandet skulle det kanske kallas för Uppdragandet. Och som Jesus säger:

 

Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig."  (Joh 12:32)

 

Himlen ska alltså rämna och Guds väldiga kraft och härlighet uppenbaras. Gud har sparat ”mycket krut” till denna dag förstår vi, då han ställer sig upp för att visa sin allmakt. Under ett väldigt dån stiger han ned. Jesus skall stiga ned på samma sätt som han steg upp till Fader.

 

Då han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han for upp, se, då stod två män i vita kläder hos dem. Och de sade: "Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen (paralmabano) från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen."

(Apg 1:9-11)

 

Det är samma ord som jag skrivit in som användes vid ”tas med”. Samma kraft som lyfte Jesus upp skall lyfta oss uppåt. Med sorg måste vi konstatera att somliga skall stå kvar och titta uppåt och se människor dras upp på Herrens dag. Personligen tror jag inte det är kört för alla som tittar uppåt, utan möjligheten finns att falla på knä och be om frälsning. Fast vi vet genom Guds ord att alla inte kommer göra detta.

 

Redan under Gamla testamentets tid drogs en del bort från jordelivet. Det står om Hanok i första Moseboken:

 

Sedan Hanok på detta sätt hade vandrat med Gud fanns han inte mer, ty Gud hämtade honom. (Gen 5:24)

 

Hanok blev inte så gammal, bara 365 år som var ett kort liv för den tiden. Många har tolkat det så att Gud ville bespara Hanok från syndafloden som skulle komma och därför tog hem honom. På samma sätt menar man att Kristi församling kommer att tas hem före vedermödan som skall komma över världen. Personligen tror jag att församlingen får bygga sig en ark och ta sig igenom vår tids syndaflod som väntar.

 

 

Vart och hur

 

Synen på uppryckandet varierar i allra högsta grad. En del bryr sig inte alls om hur det blir. Andra tror inte på ett fysiskt uppryckande utan talar istället om att föras in i en annan dimension. Somliga menar att det kommer ske en mer horisontell förflyttning, sidledsförflyttning, än en vertikal där de som tillhör Kristus samlas kring hans tron som kommer placeras i luftrummet ovanför Jerusalem. Jesus stiger sedan ned på Oljeberget i Jerusalem för att regera över världen. Men innan dess skall de utvalda möta honom ibland molnen för att återvända till jorden med honom. Några menar att de kristna skall samregera med Jesus och till och med att dela hans tron, med andra ord dela hans makt.

 

Enligt denna tolkning ska vi inte komma så långt bort, långt upp, utan snabbt återvända till jorden. Att som tidigare generationer predika och sjunga om hur vi ska fara bortom sol och stjärnor är för många en myt. De troende har förvandlats vid Kristi ankomst och fått del av hans härlighet. Även jorden har förvandlats och blivit pånyttfödd. Nu betonas också vikten av helgelse och överlåtelse i samband med detta. För att få vara med och regera så måste vi nå en beredskap som ger oss ett slags tillträde. Det finns förkunnare som påstår att uppryckandet redan börjat. Uppryckandet är en slags stegvis utveckling där vi växer till och mer eller mindre går från härlighet till härlighet. Då Kristus kommer så är det bara det sista steget kvar i själva uppryckandet, den sista förvandlingen.

 

Jag tror att detta är en felaktig syn på Uppryckandet. För det första så kommer inte Uppryckandet stegvis, utan den kommer plötsligt och med hast. Vi kan inte hjälpa Gud på det här området utan Uppryckandet är något Gud står för till hundra procent. Vår beredskap innebär inte att vi underlättar för Gud så att han lättare kan rycka upp oss. Du behöver egentligen inte ha arbetat någonting med helgelsen utan likt rövaren på korset som ångrade sig i sista stund - och kom till paradiset den dagen - så kan Gud rycka upp oss alla utan vårt förarbete. Tvärtom kommer många säkert inte uppleva att de kan jobba med sin helgelse och förberedelse på så vis att de går från härlighet till härlighet, utan många kommer kanske uppleva en kamp och en strid i tillvaron, men så plötsligt kommer dagen och befrielsen.

 

Vi får inte underskatta Guds kraft när han säger att himlen skall rämna och vika undan. Himlen skall rämna likt förlåten i templet, in till det Heliga. En ny dimension kommer att uppenbaras för oss då Kristus stiger ned och vi samtidigt lyftes honom till mötes. Samtidigt som himlen ligger bortom stjärnorna är det inte långt borta för Gud. Himlen är nära och ändå inte (vi kan ju omöjligt nå dit på egen hand).

 

Det blir inte som en vanlig solig dag med lite molntussar på himlen när Kristus uppenbarar sig. Jorden kommer skaka, himlen rämna och Guds strålglans och höghet bli uppenbar. Då skall människor bli rädda och bäva. De utvalda kommer förundras över den Väldiges makt och även om de väntat på Uppryckandet så kommer de fyllas av sådan bävan att benen inte bär. ”Alla händer skall sjunka ner och alla knän bli som vatten” (Hes 7:17). Men Guds kraft kommer bära oss och lyfta oss uppåt. Så väldig bli den dagen att det inte går att bereda sig mer på den än att sätta sin lit till Herren. Jesu sista dag slutade med mörker och jordbävning, kanske blir människosläktets sista dag lik den dagen.

 

Att uppfatta Sonens rike som ett förbättrat jordisk rike där vi tillsammans med honom skall regera över alla de olika länderna tror jag är fel, även om ett kommande rike skulle vänta där Jesus är kung. Jesus blir inte en slags president som tillsammans med oss som ministrar regerar över världen.

 

Vad längtar vi efter? Honom som sitter på tronen eller tronen i sig? Längtar vi efter Kristus för den han är eller för att få dela hans makt? Är längtan, eller ängslan, för vår kommande position i det nya riket det som styr vår beredskap så får vi nog börja fundera över motiven. Tankemönstret känns igen, fast i lite annan tappning. Lärjungarna funderade ju också över sina positioner, på vem som var störst. De bad till och med över att få bra platser i himlen. Jesus säger att de tänker som världen gör och manar dem att tänka om.

 

Då gick Jakob och Johannes, Sebedeus söner, fram till Jesus och sade: "Mästare, vi vill att du ger oss vad vi ber dig om." Han sade till dem: "Vad vill ni att jag skall göra för er?" De svarade: "Låt den ene av oss få sitta på din högra sida i din härlighet och den andre på din vänstra." Jesus sade till dem: "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller döpas med det dop som jag kommer att döpas med?" De svarade: "Det kan vi." Jesus sade till dem: "Den kalk som jag dricker skall ni dricka, och med det dop som jag blir döpt med skall ni döpas. Men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra sida är det inte min sak att ge bort, de platserna skall tillfalla dem som de är beredda för." När de tio andra hörde detta, blev de uppretade på Jakob och Johannes. Då kallade Jesus dem till sig och sade: "Ni vet att de som anses vara folkens ledare uppträder som herrar över dem och folkens stormän härskar över dem. Men så är det inte hos er, utan den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många."

(Mar 10:35-45)

 

Uppenbarligen finns det olika platser eller positioner i det kommande riket, men Jesus manar lärjungarna att inte låta strävan efter detta var drivkraften i efterföljandet. Det finns de som istället bara är tacksamma om de överhuvud tagit kommer in i Guds rike och där positionen inte spelar någon roll. Dessa har svårt att se sig själva vara kapabla till att varken styra eller döma någon annan, de avstår gärna från några sådana roller. Kanske är det just de som får en dylik uppgift.

 

Däremot betonar Jesus vikten av att vara beredd att dricka samma kalk som han. Kalken Jesus drack var den stund av lidande som han skulle gå igenom.

Ljus eller mörker

 

För somliga kommer Guds existens som en ren överraskning, då blir förvirringen total. Människor som har varit helt inriktade på att skaffa rikedomar, beröm, upphöjelse och framgångar blir ställda.

 

Fly in i klippan och göm dig i stoftet av fruktan för HERREN och hans höga majestät. Ty människornas stolta ögon skall förödmjukas, männens högmod skall bli nerböjt, och HERREN ensam skall vara upphöjd på den dagen. Ty HERREN Sebaots dag skall komma mot allt stolt och högmodigt, mot allt som är upphöjt, och det skall bli förödmjukat, mot alla Libanons cedrar, de höga och upphöjda, och mot alla Basans ekar, mot alla höga berg och alla stolta höjder, mot alla höga torn och alla fasta murar, mot alla Tarsisskepp, ja, mot allt som är vackert att se på. Människornas stolthet skall slås ner och männens högmod förödmjukas. HERREN ensam skall vara upphöjd på den dagen, och avgudarna skall fullständigt försvinna. Man skall fly in i klippgrottor och jordhålor av fruktan för HERREN och hans höga majestät, när han reser sig för att förskräcka jorden. (Jes 2:10-19)

 

Herrens dag beskrivs som en dag med olika inslag, frälsning, befrielse, dom, skräck, ljus, mörker o.s.v. Vilket är det som gäller egentligen? Delvis beror det nog på vårt förhållande till Gud, för då uppenbaras vårt hjärtas inställning. Antingen vill vi gömma oss för honom som kommer, eller så sträcker vi oss efter honom.

 

Ett problem är att somliga, som varit övertygade att de tjänat Gud, kommer överraskas då deras egentliga syften uppenbaras. Jesus säger: Inte skall var och en som säger 'Herre, Herre' till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja (Mat 7:21).

 

 

Jag såg en tavla som föreställde domen i himlen. En liten människa stod inför en stor tron och någon gjorde anteckningar i en bok. Stora änglar stod runt tronen. Nu skulle livet där nere redovisas. Men frågan är om det blir så? Vi kanske bestämmer utgången själva, så att säga, i våra hjärtan. Jesus är vägen, porten in till himlen, men valet är på något vis vårt. Vår relation till Kristus är avgörande. Magneten till himlen finns i vårt bröst. Guds kraft skall greppa vår magnet och dra oss uppåt då Kristus kommer.

 

Människans förhållande till Gud kommer avgöra om Dagen blir en ljus eller mörk dag. Därför beskrivs dagen som ljus eller mörker. Hoppet och längtan efter Herrens dag har burit troende i alla tider, och gör så än idag. Samtidigt varnar Herren för att längta efter dagen om det inte finns någon kärlek till honom. Det må vara hur mycket högljudd lovsång, aktiviteter och offrande som helst, om det inte finns ärlig längtan till Herren själv så blir det plötsligt en dag som människan vill fly ifrån. Men det går inte, det är bara mörker – mitt i allt ljus.

 

 

Ve dem som längtar efter HERRENS dag! Varför längtar ni efter den? Herrens dag är mörker och inte ljus. Det blir som när någon flyr för ett lejon, men möter en björn, och som, när han kommer hem, stöder handen mot väggen och blir biten av en orm. Ja, HERRENS dag är mörker och inte ljus, tjockt mörker utan en strimma av ljus. Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra. Låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström. (Amos 5:18-24)

 

 

Guds rike

 

 

Läran om ett kommande rike på den gamla jorden har vållat stridigheter i kyrkans historia. Än idag diskuteras ju detta ganska livligt. Finns det över huvud taget något kommande rike på jorden, undrar somliga. Andra avfärdar ett sådant ifrågasättande rakt upp och ned. Men det finns teologer som är bibeltrogna och ändå kommit fram till att ett kommande fridsriket inte är så självklart.

 

Augustinus (född 354, död 430) syn på riket blev en officiell doktrin, nämligen den att tusenårsriket blev synlig genom Kyrkan på jorden. Irenaeus däremot, som vi har nämnt, talade om Sonens rike som ett synligt rike på jorden. Han undvek att använda siffran tusen om det kommande riket. Irenaeus tänkte sig olika etapper, där Sonens rike kommer efter att evangeliet spridits utöver jorden, men före den yttersta tiden. Hans generaltema var ”återställelse” av skapelsen som blivit skadad, så detta rike som skall komma är ett rike där skadan är på väg att läkas från förbannelsen, nu behöver till exempel ingen arbeta i sitt anletes svett.

 

Det är ju inte omöjligt att Guds rike kommer i etapper. Vi får en försmak av himmelriket redan här genom att fått ta del av Anden. Vi kan uppleva dess kraft, men bara till en viss del. Vid ett kommande rike som blir synligt så kan naturligtvis Guds rikes kraft bli än mer påtaglig. Men frågor reser sig ändå!

 

Ett 90% rike

 

De flesta bibeltolkare är överens om att efter Jesu ankomst så följer ett slags rike där Messias är konung. Här är både judar och kristna också ganska överens. En del menar utifrån Uppenbarelseboken att riket kommer vara i tusen år. Vad som därefter följer råder det delade meningar om. En del tänker sig att Jesus kommer tillbaka ännu en gång – efter fridsriket - för att hålla dom över jorden, andra säger inte så mycket om vad som händer efter detta rike.

 

Vad detta rike skulle syfta till är inte så uppenbart. I Bibeln finns det texter som tyder på att Jerusalem och Israel får återupprättelse. Vad händer när denna period är över? Går vi då in i den egentliga evigheten? Eller har vi redan påbörjat evigheten? Uppenbarligen kommer Herren vid hans ankomst med Guds rike synligt - även för våra fysiska ögon - och vi ser honom sådan han är. Hur ska en fortsättning i form av ett fridsrike gestalta sig om Herren kommer klädd i härlighet? Ska han regera med all den härlighet han har i sin himmelska gestalt på vår nuvarande jord?

 

Nu säger Bibeln att de döda skall uppstå i samband med Herren Jesus ankomst vilket innebär att den siste fienden är besegrad, som är döden. Paulus skriver i sitt brev till Korinth:

 

Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Som den siste fienden berövas döden all makt, ty allt har han lagt under hans fötter (1Kor 15:) 

 

Den siste fienden som besegras är döden och då har Kristus regerat färdigt och överlämnar riket till Gud Fadern.

 

I det vanligaste sättet att tolka fridsriket så skall döden finnas kvar, även om döden inte slår klorna om människan lika snabbt som tidigare. Ingen skall behöva dö ung i det kommande riket. Utifrån detta skulle man kunna säga att fridsriket är ett slags 90 % fullbordat rike. Hur stämmer det med Skriften i det stora hela?

 

De flesta tänker sig att fridsriket är det samma som det rike vi finner i Uppenbarelseboken och som kallas tusenårsriket. Ett fridsrike blir det därför att Satan blir bunden under tusen åren. Egentligen står det ingenting om ett rike, utan bara att somliga ska regera med Kristus i tusen år.

 

Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma. Och jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord och inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen. De levde och regerade med Kristus i tusen år.  (Upp 20:4)

 

Snabbt slut

 

Paulus tycks ha ett rappt slut i sitt sätt att se på den yttersta dagen:

 

Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft.

(1Kor 15:22-24)

 

De som tillhör Kristus skall göras levande när han kommer. Det är ju detta vi kallar för Uppståndelsen. När den levande stiger ned får de döda liv. Vad händer sedan? Jo, därefter kommer slutet. Då överlämnar Kristus riket, då har han regerat färdigt. Vi läser igen:

 

Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Som den siste fienden berövas döden all makt, ty allt har han lagt under hans fötter. Men när det heter att allt är lagt under honom, så är det uppenbart att den är undantagen som har lagt allt under Kristus. (1Kor 15:25-27)

 

Kristus skall regera tills alla fiender blivit honom underlagda. Den siste fienden är döden. Om vi tänker oss att innan döden är besegrad så sker ingen uppståndelse, då innebär detta att den siste fienden som blir slagen blir det på den dagen Kristus kommer.  Detta innebär vidare att Kristus regerar fram till sin ankomst, det vill säga fram till Herrens dag.

 

Samtidigt blir en del texter svåra att förstå, som den som handlar om lärjungarnas positioner i Sonens rike.

 

Jesus sade till dem: "Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. (Mat 19:28)

 

Det är ni som har stått vid min sida under mina prövningar, och jag överlämnar riket åt er, liksom min Fader har överlämnat det åt mig: Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma Israels tolv stammar. (Luk 22:28-30)

 

När Jesus uppstod så var han förvandlad, men ändå fanns dragen kvar. Lärjungarna kunde känna igen honom. Fast förvandlingen var ganska stor eftersom de hade vissa problem med igenkännande trots allt. Vi skall också förvandlas, men kommer säkert känna igen varandra i himlen. Kan det vara så med den nya himlen och jorden? Kommer den vara snarlik den nuvarande men ändå annorlunda? Blir det en slags fortsättning i den kommande världen? Är det detta Jesus talar om till sina lärjungar?

 

Jesus talar om hur himmel och jord skall förgå. Petrus tycks mena att detta sker när Jesus kommer tillbaka, allt försvinner med hast. Paulus är inne på samma linje. Vid den sista basunens ljud, vid Kristi ankomst kommer slutet då Kristus överlämnar riket åt Gud. Då har den sista fienden besegrats som är döden och det förgängliga skall kläs i oförgänglighet.

 

Samma tanke om ett hastigt slut finner vi i Gamla testamentet.

 

HERRENS stora dag är nära, ja, nära, och den kommer med hast. Hör, det är HERRENS dag! Då ropar hjältarna i ångest. (Sef 1:14)

 

Varken deras silver eller deras guld skall kunna rädda dem på HERRENS vredes dag. Av hans nitälskans eld skall hela jorden förtäras. Ty fullständigt och med hast skall han göra slut på alla dem som bor på jorden. (Sef 1:18)

 

 

Herren kommer med makt och härlighet, det strålar ett starkt sken från honom då han stiger ned. Och som Johannes säger:

 

Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. (1Joh 3:2)

 

Vad vi skall bli, eller hur det skall bli är ännu inte helt uppenbarat för oss. Och det lär vi få leva med till den dagen. Vi kanske får låta de profetiska orden vara motsägelsefulla för oss, utan att vi försöker kommer med helhetslösningen. Vi får försöka förstå så långt det går utan att göra våld på Skriften.

 

Jesus kommer inte tillbaka ensam utan han kommer tillsammans med mäktiga änglar skriver Paulus i ett av sina brev. Om han kommer med himmelsk strålglans så lär ju alla förstå vem han verkligen är. Den dagen behöver inte solen lysa över Jerusalem, då lyser Guds härlighet upp allt. Då går det inte att gömma sig i en mörk vrå, för allt blir uppenbart.

 

 

Påverkade

 

 

Apostlarna hade olika yrken när Jesus kallade på dem. Några var fiskare, några var tjänstemän (och någon av dem kan ha varit med i en upprorsrörelse). Paulus där emot var skriftlärd och hade suttit vid Gamaliels (en känd laglärare på den tiden) fötter. Lärjungen Petrus erkände att det kunde vara svårt att hänga med i allt som Paulus skrev om i sina brev.

 

“Där finns somligt som är svårt att förstå…”  (2 Petr 3:16)

Petrus var en rättfram person, förmodligen ingen som krånglade till saker i onödan. För den skull var han inte likgiltig och han saknade inte kunskap. Han hade ju följt Jesus i tre år och lyssnat till hans undervisning, vilket givetvis påverkat hans egen förståelse av Skriften. Vidare så var han uppvuxen i judisk miljö och där fick man lära sig Skriften från tidig ålder. Förmodligen kunde han stora delar av den utantill. Petrus hade säkert suttit och lyssnat på olika lärare som lagt ut texterna och förklarat dem.

 

 

Vid ett tillfälle var Petrus, Johannes och Jakob med Jesus på förklaringsberget. Att Petrus fick något förklarat för sig där på berget framgår av hans brev senare. På vägen ner från berget undrar han - och de bägge andra lärjungarna - vad de skriftlärda menar med att Elia först måste komma (Matt 17:10).  Vi förstår att lärjungarna lyssnat på de skriftlärdas undervisning och blivit påverkade av den. De försökte pussla ihop Jesu undervisning med tidigare erfarenheter av hur Skriften tolkades.

 

Jesu undervisning, förklaringsberget, sin uppväxtmiljö, de andra apostlarnas funderingar och undervisning, ja mycket bättre förutsättningar kunde knappast Petrus haft då det gällde att förstå Skriften. Även om Petrus inte var en yrkesteolog (från början i vart fall) så visar han prov på insikt och kunskap då han predikar på pingstdagen (Apg 2).

 

Händelsen på förklaringsberget måste berört honom på ett särskilt sätt. Han hade varit med när Jesus botade sjuka, drev ut onda andar, när han gjorde brödundret och mycket mer. Men det var tydligen upplevelsen på berget som etsat sig fast i hans inre på ett särskilt sätt. Varför kan man ju fråga sig? Jo, säkert därför att det var då han såg en glimt av himlen med egna ögon, han så Jesu makt och härlighet. Då såg han det som fanns bakom, och kom till uttryck genom Jesus, när han utförda under och tecken. Lärjungarna blev förskräckta när molnet sänkte sig ned över dem samtidigt som de såg det oförklarligt sköna stråla fram. Vi hade kanske talat om att skenet från Jesus var starkare än en svetslåga. Markus beskriver det så här:

 

Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen tygberedare på jorden kan göra några kläder. (Mar 9:3) 

 

Denna blandning av bävan och ljuvlighet är vanlig när Gud uppenbarar sin härlighet. Trots förskräckelsen glömmer lärjungarna bort sig själva och blir helt upptagna av det himmelska som uppenbaras. Inte undra på att om Petrus längtar efter den känslan igen, inte så konstigt om han längtar efter himlen och Kristi ankomst. Han försökte säkert återuppleva den stunden då han tänkte tillbaka på förklaringsberget. Detta var ett viktigt ögonblick som Petrus ville förmedla till sina troende bröder och systrar.

 

Jag brukar fundera över hur lärjungarna förstod att det var Mose och Elia som Jesus pratade med. Kanske Jesus berättade det för dem? Eller så var det bara helt enkelt uppenbart att det var dessa båda. Lärjungarna smakade även på detta himmelska som skall komma. I himlen ska ju allt bli uppenbart på ett helt annat sätt än här.

 

Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.  (1Kor 13:12)

 

Återkoppling

 

Petrus gör en intressant koppling till förklaringsberget när han talar om Herrens ankomst.

 

Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät.

Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje."  Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. (2 Pet 1:16-18) 

 

Petrus stryker under att det inte är något påhitt då han talar om förklaringsberget, utan detta tillfälle var en slags starkare bekräftelse på vem Jesus var än själva undren han utförde.  Då Petrus undervisade om Jesu Kristi makt och ankomst så knöt han ihop detta med händelsen på berget där Jesus förvandlades inför deras ögon. Han såg Jesus bli förhärligad. Jesus strålade av härlighet. Kanske tänkte Petrus på Jesu egna ord då han vittnar om hur han skall komma tillbaka:

 

“Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och då skall alla jordens stammar höja klagorop, och man skall få se Människosonen komma på himlens moln med

makt och stor härlighet (Matt 24:30).

 

Det var denna makt och härlighet Petrus såg en glimt av på berget och som han menar kommer bli uppenbar den dag Jesus kommer tillbaka. Petrus förväntade sig att få se Herren komma med makt och härlighet. Paulus såg denna strålglans, som ska bli uppenbar, då han var på väg till Damaskus (Apg 9:3). Samma strålglans sken från Moses ansikte då han varit tillsammans med Gud på berget Sinai. Guds härlighet skall komma att lysa upp hela jorden. Denna strålglans är svår att beskriva med ord. Den är ren, stark och genomträngande, inget blir dolt för Gud. Hesekiel skriver:

 

Och se, härligheten från Israels Gud kom från öster, och hans röst var som dånet av stora vatten, och jorden lystes upp av hans härlighet.

(Hes 43:2)

 

Kanske är denna himmelska strålglans “Människosonens tecken” som ska synas på himlen när Människosonen kommer. Som en blixt flammar till över himlen kommer den himmelska strålglansen flamma till när Herren låter himlen rämna och stiger ned hit till oss. När blixten gör sig en kanal i luften dånar det kraftig. Hur ska det då inte dåna när himlen rämnar? Dånet kommer få berg att skälva sig. Hur väldig och stor blir inte detta ögonblick? Vi ser fram emot denna stund med bävan och spänning.

 

Då kommer den bön som det judiska folket och vi kristna bett så länge att uppfyllas som det står skrivet hos Jesaja:

 

O, att du lät himlen rämna och kom hit ner, så att bergen skakade inför dig,

som när eld antänder ris och elden får vattnet att sjuda, så att ditt namn blir känt för dina ovänner och hednafolken darrar för dig. När du gjorde fruktansvärda gärningar, som vi inte kunde vänta oss, då steg du ner och bergen skälvde inför dig. (Jes 64:1-3) 

 

Genom eld

 

Hos Petrus finner vi ett tvärt slut för vår värld. Slutet kommer hastigt och oväntat. Petrus skiljer på den värld vi lever i idag och den som fanns före syndafloden. Den förra världen dränktes och gick under. Efter det formades en ny värld. Gud lät regnbågen bli ett tecken på att vår jord aldrig mer skulle dränkas på detta sätt.

 

Istället har vår nuvarande värld blivit sparad åt eld genom kraften av Guds ord. Det finns flera texter som beskriver hur Herren kommer med eld den dagen. Frågan är om elden redan finns här hos oss då och att vi själva är orsaken till den när Herren stiger ned igenom flammorna.

 

Hos Jesaja står det:

 

Ty se, HERREN skall komma med eld, och hans vagnar skall vara som en stormvind. Han skall låta sin vrede drabba med hetta och sitt straff med eldslågor. Ty med eld och med sitt svärd skall HERREN gå till rätta med alla människor, och många skall bli slagna av HERREN.

(Jes 66:15-16)

 

Och hos Sefanja:

 

Vänta därför på mig, säger HERREN, på den dag då jag står upp för att ta byte. Ty detta är mitt domslut: Jag skall förena folk och samla kungariken för att utgjuta över dem min förbittring, hela min vredes hetta. Ty av min nitälskans eld skall hela jorden förtäras.

(Sef 3:8)

 

Hos Paulus:

 

Gud är rättfärdig: han vedergäller dem med lidande som plågat er och ger åt er som blir plågade lindring tillsammans med oss. Och det sker när Herren Jesus kommer från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. (2Tess 1:6-8)

 

Herrens dag heter på hebreiska yome yeh-ho-vaw. Ordet yome kommer från en rot som betyder “bli het” vilket antyder till att dagarna brukar bli heta - i vart fall där Bibeln skrevs. Men vi kan också säga att Herrens dag blir en het dag.

 

Fridsriket

 

Hos Petrus eskatologi så finns det inget utrymme för något fridsrike eller flera Herrens dagar, det vill säga olika tillfällen då Jesus kommer tillbaka. Här finns bara en dag. En dag som Herren valt ut. Nu är det ju möjligt att Petrus inte hade hela bilden klar för sig angående den yttersta tiden. Men det var tydligen så här han såg på Jesu ankomst.

 

Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte. (2 Pet 3:10-13) 

 

Hur har Petrus kommit fram till denna bild av Herrens dag? Naturligtvis har han hämtat det ur Gamla testamentet, men först och främst från Jesu undervisning.  Efter att Jesus uppstått så visade han sig för lärljungarna och talade till dem om Guds rike under fyrtio dagar.

 

Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.

(Apg 1:3)

 

Den sista fråga som lärljungarna ställer till Jesus innan han lämnar den här världen handlar om återupprättandet av riket åt Israel. Det är inte omöjligt att det hängde ihop med Jesu undervisning under de fyrtio dagarna.

 

När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?" (Apg 1:6)

 

Många tolkar detta som att det ett rike skall återupprättas åt Israel här på vår nuvarande jord, och det är ju inte omöjligt. Men det tycks inte stämma med Petrus bild i så fall. Var Petrus sjukskriven eller hade tjänstledigt under Jesu sista månad här i världen, så han missade den förkunnelsen? Eller lärde Jesus ut något annat?

 

Ett bibelställe som talar för att Petrus ändå var med och lyssnade på Jesu undervisning finner vi i Apostlagärningarna:

 

Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade och tider av vederkvickelse kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat, som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid. (Apg 3:19-21)

 

 

Det blir ett återupprättande för Israel. Men ska vi se till helheten i Petrus förkunnelse så lutar det åt att upprättelsen inte blir på vår nuvarande jord, utan på en ny jord där rättfärdighet bor.

 

Vi tänker oss att du lever och får vara med i de yttersta dagarna. Plötsligt rämnar himlen och Herren Jesus kommer. De döda uppstår och Kristi strålglans omsluter dig när du börjar dras uppåt genom hans väldiga kraft. Du tillsammans med alla andra som tillhör honom dras uppåt undan från det inferno som råder och som bara Kristus har makt att sätta stopp för. Slutgiltigt och hastigt hålls räkenskap, på en enda dag, ty för Gud är inget omöjligt. Himmel och jord försvinner under ett våldsamt dån. Ja, nog är det ett tvärt slut! Men vad händer sedan kan man undra? Vad finns det kvar att göra här, om det finns något ”här” kvar? På Petrus låter det som ”här” inte existerar mer. Du kommer till en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor.

 

Det är lätt att börja klippa och klistra med bibelord för att få texterna om den yttersta tiden att passa ihop med våra förväntningar. Det blir lätt olika kalendrar och tidscheman. Men kanske det är som Petrus säger, det är slut på våra verk och en ny himmel och jord väntar på oss. Petrus ger inget svar på var fridsriket är. Lika lite som den Mästare han vandrade med under tre år gav svar på dessa frågor. Även hos Paulus är det fördolt. Undrar varför?

 

Visst blir ett fridsrike, det står ju klart och tydligt, kanske du tänker. Javisst, det står om ett kommande fridsrike, men frågan är bara hur Gud uppfyller sitt ord? Hur var det Jesus sade om Johannes Döparen: Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom alldeles som de ville. Gud uppfyllde inte profetian så som folket förväntade sig.

 

En författare menade, att alla Skriftens texter kring Jesu liv och död uppfylldes bokstavligen. Jesus föddes i Betlehem, red in på en åsna i Jerusalem, blev förrådd för trettio silvermynt, allt bokstavligt enligt Skrifterna. På samma sätt skall Gud bokstavligen uppfylla Skriften när det gäller tusenårsriket. Men det är en märklig jämförelse. För hur många var det som förstod hur Gud skulle uppfylla sitt ord innan Jesus trädde fram? Hur många var det som läst rätt angående Kristi död och uppståndelse? Det är ju lätt att med facit i handen se hur texterna uppfylldes bokstavligen efteråt. Är inte poängen snarare att vi har svårt att se och förstå hur Gud kommer gå till väga?

 

Parallellt rike

 

Redan från begynnelsen tycks ett kommande rike blivit förberett för Guds barn. Detta rike existerar parallellt med vår värld i väntan på att få befolkas.

 

Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. (Mat 25:34)

 

Kanske är det dörren in till detta rike som gläntas lite då och då i Skriften. När Israel vandrar ute i öknen får Mose uppdraget att bygga ett tabernakel, en helgedom som byggdes som ett tält vilket kunde transporteras relativt lätt. Mose fick ingen planritning i skala 1:100, men han fick se en förebild ifrån himlen.

 

Tabernaklet med alla dess tillbehör skall ni göra helt enligt de mönsterbilder som jag visar dig. Så skall ni göra.  (2 Mos 25:9)

 

Se till att du gör detta efter de mönsterbilder som har visats för dig på berget.

(2 Mos 25:40)

 

Mose utförde arbetet, eller rättare sagt de hantverkare som han valde ut, enligt de mönsterbilder han sett. Man skulle också kunna översätta mönsterbild med modell. Bibeln 2000 använder ordet förebild. Mose har i vart fall fått se en slags arkitektur i himlen och måste bygga i överensstämmande med den himmelska ritningen. Vid bygglovsansökan idag krävs en kvalitetsansvarig som skall se till att bygget utförs i överensstämmelse med bygglovshandlingarna. Mose blev Guds kvalitetsansvarig och övervakade byggnationen.

 

Mose inspekterade hela arbetet, och se, de hade utfört det så som HERREN hade befallt. Så hade de gjort. Och Mose välsignade dem.  (2 Mos 39:43)

 

Hebreerbrevet gräver djupt kring detta ämne och återkommer gång på gång till den himmelska världen, riket, som finns parallellt med vår värld.

 

De tjänar i den helgedom som är en skuggbild av den himmelska helgedomen, enligt den föreskrift som Mose fick när han skulle bygga tabernaklet. Gud sade: Se till att du gör allt efter den förebild som du fick se på berget. (Heb 8:5)

 

Jesus har gått före oss in i den kommande världen, det kommande riket, han har förberett plats för de sina. Han har gått in i själva himlen, en plats som inte kan bäva eller skaka, en plats som är fast förankrad.

 

Ty Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. (Heb 9:24)

 

Vi lever på jorden samtidigt som vi lever ett dolt liv med Kristus (Kol 3:3).  Vi har en fot i himlen genom att vi tillhör Kristus. Vi har redan del i det rike som varit förberett från begynnelsen.

 

Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till en domare som är allas Gud och till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen. (Heb 12:22-23)

 

Detta rike väntar bara på att få uppdagas och bli synligt för oss. Tänk om det nya riket påminner om vår värld fast så mycket bättre? Eller tvärtom, vår nuvarande tillvaro har likheter i himlen. Det vi gör här, för Guds rike, har kanske en koppling till det som finns där ovan. Kanske känns Jerusalem igen rent av och det är där, i himlen, som vi drar upp till den store Konungens stad.

 

Sion

 

Många texter hos Jesaja tycks beskriva hur det nuvarande Sion skall få återupprättelse och blomstra. Men texterna flyter ihop mellan det nuvarande och himmelska Sion. Gud ska skapa nya himlar och en ny jord. Gud ska skapa ett nytt Jerusalem som han kommer att jubla över. De som får vara med om detta nya skall jubla till evig tid över det Gud skapar. Nog låter det som ett himmelskt Jerusalem och Sion, eftersom det inte tycks ha något slut.

 

Går vi till Hebreerbrevet igen så beskrivs en längtan efter en stad som inte är belägen på jorden utan i himlen.

 

Ty här har vi inte någon stad som består, men vi söker den stad som skall komma.

(Heb 13:14)

 

Författaren söker den stad som består och kan inte gärna tänka på det jordiska Jerusalem, eftersom den förr eller senare skall gå under. Även om en återupprättelse skulle komma för det nuvarande Jerusalem så blickar författaren framåt, mot det himmelska. Det var detta hopp som gav trosmänniskorna kraft att uthärda prövningar.

 

Även Abraham väntade på den himmelska staden.

 

Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat. (Heb 11:10)

 

Den himmelska staden, ett kommande land, är inte en tanke som bara finns i Nya testamentet, utan den har funnits långt för det. I Hebreerbrevet räknas det upp många namn som hade satt sitt hopp till det himmelska landet och de såg sig snarare som gäster här på jorden. Det stryks under att de inte längtade efter ett jordiskt land, utan ett himmelskt.

 

I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem. (Heb 11:13-16)

 

Samma vittnesbörd får vi av Paulus. Han väntade inte på ett delmål eller ”mellanmål” innan han kom till den himmelska boningen. Paulus riktar sin blick mot det himmelska, mot det osynliga. Med andra ord riktar han inte blicken mot ett tillfälligt jordbundet Jerusalem.

 

Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en boning som inte är gjord med händer, en evig boning i himlen. Så länge vi bor i detta tält, suckar vi därför och längtar att få ikläda oss vår himmelska boning, ty när vi är klädda i den skall vi inte stå där nakna.

(2Kor 4:18, 5:1-3)

 

Oförgängligt rike

 

Vi har funderat över eskatologin i Petrus brev framför allt. Hur är det då i evangelierna och de övriga breven, finns det en samklang i teologin? Har Paulus mer att säga? Det är framför i det första Korinterbrevet och andra Tessalonikerbrevet som han berör ämnet ifråga.

 

Vid Kristi ankomst skall de uppstå som tillhör Kristus. Därefter kommer slutet. Det finns inte mycket som indikerar på att det blir så värst mycket mer verksamhet i vår nuvarande värld efter Kristi återkomst. Då har Kristus regerat färdigt och alla fiender är lagda under hans fötter. Den siste fienden är döden. Här låter det onekligen som om att döden besegras för gott vid Kristi ankomst. Blir det ett fridsrike efteråt så verkar det ju omöjligt att det kan innehålla någon död, och Satan måste vara övervunnen vad jag kan förstå utifrån texten. Petrus och Paulus tycks vara överens på det planet.

 

När Jesus kommer så kommer han med Guds rike synligt, ty himlen rämnar och han stiger ned hit. Profeten Sakarja säger att Kristus skall stå med fötterna på Oljeberget.

Vid det tillfället är uppståndelsen ett faktum, vilket innebär att döden är besegrad. Paulus säger att Kristus därefter överlämnar riket till Gud Fadern, medan många av oss säger att det blir ett nytt rike här på jorden för en kort tid (tusen år) som är förgängligt. Men kan det förgängliga delas med det oförgängliga?

 

Paulus skriver:

 

Men det säger jag er, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ärver det förgängliga det oförgängliga. Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.

(1Kor 15:50-57)

 

Vi skall alla förvandlas säger Paulus. Till vad? Till oförgänglighet och odödlighet. Men i tusenårsriket, som vi talar om, ska ju synden ändå finnas kvar – till en viss gräns, men ändå! Dödens udd är synden, så då kan vi inte blivit klädda i odödlighet under tusenårsriket. Eller finns det de som nått oförgänglighet och fullkomlighet samtidigt som det finns människor som lever ett vanligt, dödligt, liv?

 

Hur kan det finnas kvar ett visst mått av synd i tusenårsriket? Syndens lön är ju döden. Det var ju ingen större synd i lustgården - kan tyckas - men det fick oerhörda konsekvenser. Hur kan då synd finnas kvar när vi blivit klädda i oförgänglighet?

 

Låt säga att de tusen åren går och det finns lite synd kvar, vad händer då? En ny uppståndelse för de rättfärdiga? En liten extra reningsdusch innan vi kommer till den egentliga himlen?

 

 

 

Tillbakadragandet

 

Antikrist framträdande är ett verk av Satan skriver Paulus.

 

Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta.

(2 Tes 2:9-10)

 

Satan beskrivs som Draken i Uppenbarelseboken som ger sin makt till Antikrist, eller vilddjuret som han kallas där. Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt säga att Draken ”drar sig tillbaka” på ett förrädiskt sätt, vilket kunde innebära en period av bedrägligt lugn på jorden. Under den tiden skulle Antikrist ha möjlighet att samla människor omkring sig, att ena dem, att stifta en slags fredlig form av enhet. På grund av de otroliga framgångarna kommer kanske detta nya rike kallas för tusenårsriket.

 

Under Jesu sista tid blev det goda ”bundet” för en tid och mörkret fick makten. Gud hade bestämt så. Nu blir det i så fall till det yttre en bakvänd ordning. Det onda drar sig tillbaka och det ”goda” har makten för en stund, innan mörkrets raseri startar på nytt och på ett katastrofalt sätt. Många har då blivit lurade, kristna och kanske judar. Ondskan är ett mysterium. Vi tycker att om de onda makterna inte fanns skulle allt vara mycket bättre, men på ett bakvänt sätt kan ondskan stå i Guds tjänst. Inte för att de vill göra Guds vilja, tvärtom, men Gud kan, säkert som bekant, använda ondskan. Nu när Draken backar ser vi hur människans egen ondska kan få fritt spelrum och märkligt nog kommer längre bort från Gud. Nu har Antikrist möjlighet att samla alla folk kring sig. Följande bibelcitat tolkas av många judar som att det rör sig om fred mellan människor istället för fred i djurvärlden:

 

Vargar skall bo tillsammans med lamm, leoparder ligga bland killingar. Kalvar och unga lejon och gödboskap skall vara tillsammans, och en liten pojke skall valla dem.  (Jes 11:6)

 

Vi påminner oss om att det förmodligen blir en ”getsemanestund” även för oss kristna och som i sin tur påminner om Jesu sista tid. Då kvittar det säkert vilken uppfattning vi har i eskatologiska spörsmål, för då kommer de som följer Jesus att fogas samman i väntan på exodus, uttåget ut världen. Svårigheterna får oss att likt Israel i Egypten ropa på Guds hjälp. Genom den nöd och förkrosselse som uppstår helgas vi snarare än genom vårt eget strävande efter rättfärdighet. Under Josefs tid i Egypten kom det sju svåra år, men genom Josefs omsorg var landet berett på svårigheterna. Finns det något att lära här?

 

Judarna menar att under den messianska tidsepoken skall Messias samla in det judiska folket. Men judar vänder hem från alla delar av världen redan idag. Är vi inte inne i den messianska perioden då? Tänk vilken glädje många återvänder hem till landet Israel med. De återvänder med en lovprisningens klädnad istället för en modfälld ande. Och visst är det många som lyfter upp Israels utkorelse idag, som kallar dem; ”Vår Guds tjänare”. Ödelagda städer byggs upp igen, gamla ruiner byggs upp. Många hedningar stöttar Israel och skickar gåvor på olika sätt. Gå bara i gamla staden i Jerusalem och se alla turister som värnar om Sion.

 

De allra yttersta dagarna kan komma rysligt fort. Vi blir överraskade och församlingar kommer ställa sig frågan: Vad gör vi nu? Plötsligt uppstår en ny hunger efter Guds ord.

 

Se, dagar skall komma, säger Herren, HERREN, då jag skall sända hunger i landet, inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord.  (Amos 8:11)

 

 

Judisk eskatologi

 

Tiden före Herrens dag blir som en flaskhals. Allt tightas till och fokuseringen mot Israel och Jerusalem ökar allt mer. Kanske vi kristna på något vis får dela det judiska folkets svårigheter, eller i vart fall känna med dem. För vår väntan efter Kristi ankomst kommer sammanlänkas med deras väntan efter Messias. Och på Herrens dag kommer vi förstå att det var samma Herre vi väntade efter. Så om vi har samma strävan i kring detta så kan vi nog lära en del av varandra. Vilka funderingar har judarna kring den yttersta tiden?  Egentligen baseras ju vår eskatologi på Skriften som var given till judarna. Ur deras djupa rötter och tradition har synen på den yttersta tiden vuxit fram som vi fått ta del av. Vi har säkert en hel del att lära av judarnas sätt att läsa och förstå Gamla testamentet.

 

Judendomen och deras eskatologi är lika stort och komplext som den kristna (givetvis) och kan vara ganska svår att få kläm på. Ett försök att belysa den lite kort innebär att det får bli med grov fog. Säkert skulle en del judar tycka att man gör nästan på gränsen till orätt mot deras lära vid försöken att beskriva deras eskatologi så generellt.

 

En tungviktare inom judendomen vid namn Mamonides, även kallad Ramban, levde på 1100-talet och författade en hel del teologiskt viktiga verk. Han skrev ned 13 kända trosprinciper som inom judendomen blivit vida accepterade. Dessa utgör ett slags minimikrav för tron inom judendomen. Den näst sista punkten i principerna handlar om messias ankomst och den sista om uppståndelsen från de döda. Ramban har sagt:

 

Jag tror med fullkomlig övertygelse på Messias ankomst, och om han dröjer fortsätter jag vänta på honom varje dag.

 

Det finns ingen enhetlig uppfattning kring eskatologin, utan olika skolor och riktningar har sin betoning. Själv får jag känslan av att skiljaktigheterna inte leder till några större känslostormar utan man är ganska vidsynt i sin hållning. Vi kristna är nog mer benägna att framhäva vikten av att vi har rätt i vår uppfattning. För oss är den kommande världen viktigare än för judarna som ofta påpekar att de istället har en stark betoning på den nuvarande världen. Det kan vara därför som man inte finner en uppsjö av information som berör, framför allt, livet efter detta. Så här stod det på en judisk hemsida:

 

Eftersom judendomen är främst inriktad på livet här och nu snarare än på livet efter detta, har judendomen inte mycket dogm om livet efter detta och lämnar ett stort utrymme för personliga åsikter.

 

Då jag varit i Israel vid ett par tillfällen så har jag letat efter böcker som tar upp den yttersta tiden. Det var ganska svårt att vaska fram böckerna från hyllan och speciellt, som sagt, när det handlade om livet efter detta. Fokus ligger på detta livet och en jude tänker inte så mycket på det kommande. Strävan är att följa de 613 mitzvos (buden) som finns i Gamla testamentet och leva ett rättfärdigt liv, det är själva nerven och pulsen för en rättroende jude. Handling är viktigare än tro, säger somliga.

 

 I den eskatologiska teologin stöter vi med jämna mellanrum på uttrycket ”Olam ha ba”, som betyder den kommande världen. En del forskare hävdar att tron på livet efter detta är en undervisning som utvecklats sent i den judiska historien. Det finns ju även från en del håll inom de kristna leden de som påstått att det inte skulle finnas några skriftställen som berör ”Olam ha-ba”, eller i vart fall uppståndelsen. Den diskussionen fanns redan på Jesu tid. Den fariseiska rörelsen trodde på uppståndelsen och ett liv efter detta, medan sadduceerna var motståndare till den uppfattningen. Vid ett tillfälle ville de pröva Jesus och tyckte sig funnit oemotsägliga argument för att det inte kan existera en fortsättning.

 

Samma dag kom det fram några sadduceer till Jesus - de påstår att det inte finns någon uppståndelse - och frågade honom: "Mästare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös, skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror. Nu fanns det bland oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn, lämnade han sin hustru efter sig åt sin bror. På samma sätt gick det med den andre och den tredje och till slut med alla sju. Sist av alla dog hustrun. Vem av de sju skall hon vara hustru till vid uppståndelsen? Alla var ju gifta med henne." Jesus svarade dem: "Ni tar fel och förstår varken Skriften eller Guds makt. Ty vid uppståndelsen gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte en Gud för döda utan för levande." När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

(Mat 22:23-33)

 

Gud är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Gud var inte deras Gud, utan Han är deras Gud. Men var är då patriarkerna om de inte är döda? Var är Abraham, Isak och Jakob? Det står så här om dem:

 

Sedan gav han (Abraham) upp andan och dog i en god ålder, gammal och mätt på livet, och samlades till sitt folk.

(1 Mos 25:8)

Sedan gav han (Isak) upp andan och dog och samlades till sitt folk, gammal och mätt på att leva. Hans söner Esau och Jakob begravde honom.

(1 Mos 35:29)

När Jakob hade givit sina söner dessa befallningar drog han upp fötterna i sängen. Och han gav upp andan och samlades till sitt folk.

(1 Mos 49:33)

 

 

Patriarkerna gav upp andan och samlades till sitt folk! Deras själar förenades med det övriga i folket. Det är ju intressant att det tycks vara en viss ordning, de samlas inte lite på måfå. Tron på den slutliga uppståndelsen av de döda är trots allt en grundläggande tro i den traditionella judendomen. Så en dag skall folket och patriarkerna uppstå. Men när kommer uppståndelsen?

 

En del rabbiner menar att uppståndelsen sker under den messianska tidsperioden. Då återfår människorna sin själ och kropp som de hade tidigare men nu i förvandlad form, perfekt och fullkomlig. Andra placerar uppståndelsen i det som kallas den kommande världen, alltså efter den messianska eran.

 

På samma sätt är det med synen på den messianska eran, den period då Messias skall framträda. En del menar att tiden inte kommer skilja sig så mycket från den nuvarande världen, men allt kommer i och för sig bli bättre och lättare. Det kommer råda fred och välstånd. Andra menar att under den messianska perioden kommer naturlagarna förändras. Rovdjur kommer inte längre jaga efter byten och jordbruket kommer bli så övernaturligt rikt att man inte behöver arbeta för att leva, kvinnan föder sina barn utan smärta, inga främlingar kommer finnas mer, inga krig, det andliga livet växer sig bara allt starkare.

 

Mashiach

 

Väntan på Messias, eller Mashiach som han kallas av judarna, skiljer sig både i intresse och också uppfattning på sättet han skall framträda inom judendomen. En del ser den messianska eran som en tid av frihet och framgång liknande den kung David lyckades åstadkomma. Det behöver inte nödvändigtvis vara en person som ska framträda, menar somliga, utan det kan handla om en tidsepok.

 

Messias ska framträda i den yttersta tiden och samla ihop Israels folk, landet ska blomstra, det blir fred utöver världen, kunskapen om Gud ska spridas och alla ska förstå att judarna är det utvalda folket. Alla i Israel kommer följa buden av fri vilja och, med en särskild betoning, så kommer det tredje templet att byggas upp. Idag står det ju en moské där templet förväntas att byggas i Jerusalem. Idag när judar återvänder till Israel från alla delar av världen ses det av många judar som vi är i den yttersta tiden och den messianska eran är nära.

 

Messias måste var en speciell person med unika egenskaper för hur ska han bli accepterad av de olika fraktionerna inom judendomen? Om han har rötter i det sefardiska grenen, kommer den ashkenasiska grenen godta honom? Om han är ortodox jude kommer de reformvänliga eller konservativa godkänna honom? Och om han ska bli en världsledare, hur blir det med hedningarna? Tänk bara på antisemitismen? Hur ska Messias kunna råda bot på den? Därför kan ingen människa utvälja honom, utan bara Gud.

 

Messias var skapad och förberedd redan före skapelsen för sitt uppdrag, menar man. Messias kallas för Davids son, eller ”ben David” på hebreiska. Han kommer vara ”Malkhut” personifierad. Malkhut betyder konungsligt ledarskap, en världsledare. Men vem är han? En del rabbiner har funnit två olika sidor av Messias och funderar på om det kan vara två Messias istället för en. Eller är det en Messias med två tydliga sidor i sin tjänst, i sin uppgift? Rabbiner har nämligen funnit att den ene tycks dö i en strid, men den andre lever.

 

Ben Josef

 

Många rabbiner tänker sig att Messias finns representerad i varje generation, han finns närvarande andligt sett. Messias finns förkroppsligad i det som kallas ”tzaddikim”, vilket betyder att han finns i generationens strävan efter rättfärdighet. En ”tzaddik” är en rättfärdig person, en som strävar efter tzaddik. Men om generationen inte är värdig, inte nått en tillräcklig ”tzaddikim” för att kunna ta emot Messias så dyker han heller inte upp. Å andra sidan kan han också plötsligt träda fram, när tiden är inne och folket moget.

 

Det är här den ”andre messias” kommer in i bilden. Han kallas av en del för ”ben Josef”. Han är den som förkroppsligar heligheten och renheten. Detta är en parallell till Josef, Jakobs son, som blev frestad av Potifars hustru men flydde därifrån och stod emot frestelsen. Josefs son är ingen person, utan det är alla de som strävar efter ett andligt och heligt liv, menar de som hävdar två messias hypotesen. Så de som lever ett liv efter buden lever i Josefs anda och blir dess söner. De banar vägen för Messias, Davids son. Messias som ska bygga templet, men genom böner kan alla vara med och bygga grunden för arbetet. Enligt traditionen kring ”ben Josef” så kommer han vara med i stridigheter i det Heliga landet, som bl.a. Sakarja beskriver (Sak 12). Under striderna dör ”ben Josef” i staden, Jerusalem. Om döden ska ses som fysisk eller andlig är oklart, men om ”ben Josef” är folkets strävan efter rättfärdighet som dör, så är det judar som dör för sin tro.

 

Tanken på två messias gestalter är gammal. Redan inom Qumransekten, som fanns före Jesu tid, möter vi denna tanke. Man ansåg att det kunde finnas en präst-messias och en kung-messias. Visst går våra tankar lätt till Jesus, han som dog för våra synder och genom sitt blod helgar oss (ben Josef), men som en dag skall komma med konungslig makt (ben David). Jesus har två sidor i sin kallelse, han är präst och kung samtidigt.

 

Ljusgnistor

 

Somliga som fördjupat sig i judendomens mystik, kabbalismen, talar även om hur i syndafallet - när Adam föll - helighet splittrades som ljusgnistor ut i världen. Adam var en perfekt varelse som skulle återspegla Guds härlighet, men blev ett kärl som slogs i småbitar av helighet. Dock kan människan återställa detta bland annat genom gärningar. Dessa gnistor finns nu överallt. Vi kan se gnistorna hos människor glimma till. Gnistor återvänder till Israel genom att judar vänder hem till sitt land. Messias är den som slutför insamlingen av gnistorna och åstadkommer den helighet och renhet som väntas uppstå under den Messianska eran. Även om inte alla judar håller med om gnistorna som blivit utspridda så är de flesta överens om att strävan efter att leva ett rättfärdigt liv banar vägen för Messias framträdande. Genom fromheten bäddar man för fridsriket och den messianska perioden.

 

Det messianska riket

 

Det kommer alltså ske stora och omvälvande ting då Messias kommer. Han formar världsfred, får människor att tillbe Gud, hedningarna ska förstå Israels roll och bära fram gåvor. Vi läser om Messias och det kommande riket i Jesajas bok:

 

Herrens, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från HERREN och en hämndens dag från vår Gud, för att trösta alla sörjande, för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande. Och de skall kallas "rättfärdighetens terebinter", planterade av HERREN till hans förhärligande. De skall bygga upp gamla ruiner, upprätta tidigare ödelagda platser. De skall åter bygga upp de ödelagda städerna, platser som har legat öde släkte efter släkte. Främlingar skall stå redo att föra era hjordar i bet, utlänningar skall åt er bruka era åkrar och vingårdar. Och ni skall kallas " HERRENS präster", man skall säga om er: "Vår Guds tjänare". Ni skall få njuta av hednafolkens skatter och berömma er av deras härlighet. För er skam skall ni få dubbelt igen, och de som förödmjukades skall nu jubla över sin del. Därför skall de få en dubbel lott i sitt land, evig glädje skall de få. Ty jag, HERREN, älskar det rätta och hatar orättfärdigt rov. Jag skall ge dem deras lön i trofasthet och sluta ett evigt förbund med dem. Deras släkte skall bli känt bland hednafolken, deras avkomma bland folkslagen. Alla som ser dem skall förstå att de är släktet som HERREN har välsignat.

(Jes 61:1-9)

 

I den judiska eskatologin tänker sig somliga alltså att det går börja snickra på det kommande riket redan idag, åtminstone går det att samla ihop virket som sedan Messias bygger vidare på. Detta rike kommer bli ett gränslöst rike, ett enat rike. Gränserna mellan nationer och kulturer är ett mänskligt påfund och ju mer det andliga växer till och förlöser oss ur det materiella tillståndet, dess mer suddas gränserna ut. Templet som skall byggas upp kommer vara ett Bönens hus dit även de andra folken vill dra upp till. Templet kommer ligga i Jerusalem, och Jerusalem ligger i Israel. Men i och med Messias ankomst kommer Israel att blomstra och expandera, vilket medför att det Heliga landet växer och sträcker sig över hela jorden till slut – eftersom inga gränser finns. En del judar menar att Jerusalem blir då det område där Israel ligger idag. Den centrala punkten för alla i världen blir Jerusalem och Templet, varifrån Guds lag skall utgå. Hedningarna kommer känna längtan efter att dra upp till templet, för ju närmare templet, ju närmare det Heliga.

 

Messiaslistan

 

Kristendomen har sina rötter i judendomen. Ser man på de messianska förväntningarna i judarnas historia så är Jesu framträdande bara ett av försöken att göra ett messianskt anspråk. Judarna menar att Jesus från Nazareth bara var ett misslyckat försök och att han egentligen inte uppfyllde några av de kriterier som finns för att kunna göra anspråk på Messiasrollen. Då var den person som kom ett århundrade senare närmare att uppfylla de messianska förväntningarna.

 

Många är rädda för att ”tvinga fram” den messianska tidsepoken. Flera försök har gjorts av personer som självutnämnt sig till Messias. Simon bar Kochba. (Stjärnans Son) är kanske den mest kände som verkligen satsade på att frigöra landet och skapa nya förutsättningar. Han ledde en revolution mot romarna mellan år 132-135. Han var en diktator som tog ansvaret både för den judiska armén och för ekonomin. Man har hittat mynt med hans namn på.

 

Simon var en rå typ som straffade sina officerare som inte lydde. Simon bad Gud att varken stödja eller stjälpa honom i striden. Han hade framgång, under ca 3 år, och lyckades befriade Judeén.. Men han liksom judarna krossades av romarna. De förstörde Jerusalem och det som var kvar av templet. Detta innebar att judarna skingrades åt alla håll.

 

En annan med messianska anspråk hette Shabbetai Zvi, född i Smyrna, som ligger i Turkiet, på 1600 talet. Vid ganska tidig ålder deklarerade han sig själv som Messias. Shabbetai hade en propagandaminister skulle man kunna säga, som hette Nathan och kom från Gaza. Han utnämnde och förstärkte tanken att Shabbetai var Messias. Shabbetai fick många anhängare med sig. På flera olika håll i världen hörde man talas om honom och många kom till tro på honom. Vid ett tillfälle, i en synagoga, så gjorde han det tydligt att han var den utlovade och lät stöta i basun. Folket runt omkring ropade: ”Länge leve vår kung, vår Messias”.

 

Nathan, som var hans profet, förde fram budskapet att han skulle överta Sultanens krona i Turkiet. Dock togs Shabbetai till fånga och ställdes inför rätta. Sultanen gav honom två möjligheter: Döden eller konvertera till Islam. Shabbetai valde det sistnämnda. Som det brukar bli blev det också, förtvivlan och kaos uppstod hos alla de som satt sitt hopp till honom. Många ville inte tro att det var sant, att han inte var Messias.

 

Slutgiltiga knappen

 

Förväntningarna på ett kommande enat rike som är framgångsrikt är gemensamt för både judar och kristna. Om vår värld fortsätter i den riktning som vi ser idag, där gränser mellan länder inte längre är så viktigt, där vi blir mer och mer beroende av varandra när det gäller ekonomi och miljö, där kulturer blir allt mer likriktade, då är det lätt att börja tro på ett enat rike. Denna enhetssträvan kan vara förrädisk på sikt, den kan utgöra en del av sprängdegen till den slutgiltiga ”onda knappen”. Skulle en stark ledare lyckas få vargar att bo med lamm så blir det extra tändvätska.

 

Vargar skall bo tillsammans med lamm, leoparder ligga bland killingar. Kalvar och unga lejon och gödboskap skall vara tillsammans, och en liten pojke skall valla dem.  (Jes 11:6)

 

Rabbiner menar att vi gott kan läsa det profetiska ordet allegoriskt. Tänk om det skulle bli fred i mellanöstern, är inte detta detsamma som starten för fridsriket så säg?

Det är inte omöjligt att judar också dras med i en kommande ”enhetsrörelse”. Men plötsligt vänder det som det står i Första Mackabeerboken, kapitel 1.

 

Han (den starke ledaren) talade bedrägligt till folket om fred och försoning. När de fattat tillit till honom överföll han plötsligt staden, tillfogade den ett förkrossande slag och dödade en mängd israeliter (vers 30).

Den som inte följe kungens föreskrifter skulle straffas med döden. Alla dessa påbud utfärdade kungen i skrivelser till hela sitt rike (vers 50-51).

Kungen lät bygga den vanhelgande skändligheten på brännofferaltaret… (vers 54).

 

Först lockas folket in i en falsk tro på fred och försoning. Äntligen, efter så många år av stridigheter så börjar det se ljust ut. Men plötsligt släpps krafter lös och ondskans andemakter rasar. Nu uppenbaras den starke ledarens onda avsikter eller så handlar det om en plötslig helomvändning. Kom ihåg Herodes, han körde med samma taktik.

 

 

 

Kristna förväntningar

 

Förväntningar på Messias ankomst tog fart under senmedeltiden. Judar som kommit till tro på Jesus började tillsammans med kristna som var intresserade av eskatologin söka efter svar på frågan när Jesus andra ankomst kunde förväntas ske. Den turbulenta utvecklingen i Europa under sent 1500 tal gjorde att många började tro att den yttersta tiden stod för dörren. Christoffer Columbus lär ha sagt till en Isabella att han skulle finna tillräckligt med guld i Amerika för att återuppbygga Templet i Jerusalem.

 

Under alla tider har Daniels bok och Uppenbarelseboken varit viktiga böcker för eskatologin. Vissa perioder har man pekat på olika supermakters uppkomst och fall som skulle en slags fullbordan av profetiorna i dessa böcker. I dessa stunder har bibelläsare menat att nu växer insikten kring den yttersta tidens frågor så som det står skrivet hos Daniel. De tyckte sig ha ett eskatologiskt facit redan på den tiden.

 

Det har varit många märkliga påståenden genom historien där en del kristna grupper påstått att Messias skulle komma till just dem, och uppgiften att få medverka till återuppbyggandet av Templet har varit åtråvärd genom åren. En del jordiska kungar har haft förhoppningar på att få samregera med Messias. 

 

Två vägar, ett mål

 

Man skulle kunna säga att vi kommer via två olika vägar, hedningar och judar, men når samma mål, samma frälsning till slut genom Messias, Kristus. Men väntan på Messias och ett nytt rike har vi gemensamt. Tyvärr kan det bli så att vi gemensamt blir lurade av denna förväntan. Om vår värld fortsätter i den riktning som vi ser idag, där gränser mellan länder inte längre är så viktigt, där vi blir mer och mer beroende av varandra när det gäller ekonomi och miljö, där kulturer blir allt mer likriktade, då är det lätt att börja tro på ett enat rike. På vissa håll i kristenheten talas det om hur en stor väckelse ska bryta fram över världen. Människor ska förvandlas och helighet utbredas. Guds Ande ska vara starkt utgjuten så är vi bara mottagliga så kommer vi uppleva nya dimensioner i det andliga livet. Detta är Guds verk, menar man, då han förbereder sitt folk på att ta emot Messias, Jesus. Vi har också sett att samma tanke finns i den judiska teologin.

 

Frågan är bara hur detta synsätt stämmer överens med Bibeln? Kommer Jesus när det råder en slags helgelserörelse som byggt upp en from plattform till Jesus att stiga ned på, eller kommer han då det snarare råder fientlighet och hat mot honom? Jag tror att den senare situationen råder. Det finns även en fara kopplad till plattform tänkandet, både hos judar och kristna, och det är att de förväntningar som målas upp kan tyckas bli uppfyllda när Antikrist träder fram. Jesus träder nämligen inte fram för att ta över vårt fromhetsverk, utan han kommer när allt är kört i botten och kaos råder för att göra allting nytt. Men hur som helst så råder det inga tvivel utan att många judar är väldigt hängivna och fulla av iver att tjäna Gud. Paulus ord gäller idag också:

 

Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.

(Rom 10:2-3)

 

 

Hur nära är vi Messias ankomst? Både judar och kristna tror att tiden för Messias ankomst är nära. Om vi skulle använda en bild från nya testamentet så skulle vi kunna säga att vi är på stigen in i Getsemane nu. En svår tid väntar snart innan förlåten (himlen) rämnar och vi ser Messias. Vaka och bed med mig manade Jesus i Getsemane och detsamma gäller säkert oss idag också.

Det största tecknet på att vi är nära nu är just judarna. Gud har lovat att samla in sitt folk från jordens alla hörn strax före då Kristus kommer åter.

 

Ty jag skall hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land.

(Hes 36:24)

 

 

Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?

(Rom 11:15)

 

 

Det horisontella uppryckandet

 

En lära som är på insmygande, som jag nämnt, är att de kristna skall ryckas upp och färdas horisontellt till Jerusalem och Israel. Det blir mer som en slags sidledsförflyttning i luftrummet. När man talar om detta så går det ut på att judarna är kvar i landet och vi färdas, eller transporteras av Gud till ett bröllop som skall firas med Jesus som anlänt. Att Jesus skall anlända till Jerusalem finns det bibelord som styrker.

 

På den dagen skall han stå med sina fötter på Oljeberget, mitt emot Jerusalem, österut. Och Oljeberget skall delas mitt itu, från öster till väster, till en mycket stor dal genom att ena hälften av berget viker undan mot norr och andra hälften mot söder. (Sak 14:4)

 

 Det som talar emot att Gud så säga skulle separera hednakristna från judarna i Israel i uppryckandet är Paulus förkunnelse i frågan:

 

Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. (1Tess 4:17)

 

Uppryckandet är något som gäller både judar och hedningar som tror på Jesus. Mycket kommer hända vid det ögonblick Jesus stiger ned. Många judar och hedningar kommer säkert ropa efter frälsning när de förstår vem Jesus är.

 

 

 

Tillbedjan

 

I Uppenbarelseboken står det att alla människor som inte har sitt namn skrivet i livets bok skall tillbe vilddjuret i den yttersta tiden. Man kan ju verkligen undra hur det skall gå till, tänk på alla sekulariserade människor som inte bryr sig om någon tro alls. Men så här står det:

 

Och åt vilddjuret gavs makt att strida mot de heliga och att besegra dem, och det fick makt över alla stammar och folk och språk och folkslag. Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat från världens grundläggning.

(Upp 13:7-8)

 

Det finns flera sätt på vilka vi kan efterfölja vilddjuret. Människan kan göra det i tro att vilddjuret är Gud, andra kan följa efter det i tro att de följer efter Israels Gud, och andra vet som sagt inte ens att de tillber någon över huvud tagit, de bara följer efter mängden. För vad är tillbedjan?

 

Vår tillbedjan eller efterföljelse kan spåra ut beskriver Bibeln. Den kan börja, som Paulus säger, ”i Anden” men sluta i ”köttet” (Gal 3:3).

Väckelse i templet

 

För några år sedan byggdes en ny idrottsanläggning i Karlskrona. Det blev ett rejält uppsving för det gamla militärområdet, som det var innan. Men framför allt var det ishockeyn som stod för en ordentlig förnyelse. Efter att under en lång period legat i den lägsta serien tog det ny fart i och med den nya hallen, som av många kallas Templet. Plötsligt var det som om hockeyfolket vaknade till och på kort tid gick man från ett publiksnitt på ca 300 till närmare 3000 på några år. Den nya satsningen och publik tillströmningen lockade nya spelare till Templet. Redan i division 2 så blev det ”lapp på luckan”, det vill säga fullsatt. Laget tog sig vidare genom kvalspel upp till division 1.

 

Stundtals råder en slags karnevalsyra. Folk strömmar till. Köerna till godis och korv blir långa. Arrangemangen turas om och sponsorer vill gärna vara med. På arbetsplatserna pratas det ofta om läget i hockeyn, de senaste nyförvärven, de kommande motståndarna. Det bloggas och chattas. Insamlingar till någon ny spelare görs och offerviljan är stor.

 

Vid de jämna matcherna, när det är tätt och spännande, har jublet inga gränser då pucken sitter i nätmaskorna. Det märkliga händer att grannen plötsligt kramar om sin stolsgranne. De hoppar och jublar tillsammans. I paus analyseras matchen, det vrids och vänds på matchbilden.

 

Vid seger, och då särskilt vid avgörande matcher, så kommer laget ut efteråt på isen för att ta emot hyllningarna från läktaren. Glädjen är stor. Å andra sidan kan en förlust orsaka djup besvikelse som hänger i flera dagar, särskilt för de mest hängivna. För somliga blir matcherna det mest centrala i fritiden. Att ha lagets logga på bilen, tröjan eller jackan gör att man känner en tillhörighet som man är stolt över. Själva märket, bilden är ett signum på att man håller på sitt lag.

 

Uppenbarligen behöver vi alla något att ge oss hän åt. Många förnekar Gud och kallar sig ateister, men hänförelsen till något går inte att miste på. Visst känns hela detta hockeymönster som en slags religion! Tala om väckelse utanför kyrkan, vilket engagemang och hängivenhet.

 

En global rörelse är långt ifrån omöjlig idag, och det kan gå snabbt. Idag finns facebook, chatt, miljontals bloggar, youtube, det finns alla möjligheter att sprida något nytt i en väldig fart. Det föds ju alla möjliga trender på löpande band. Den nya rörelsen kan starta som en trend och växa i rasande takt. Mängder av människor sluter sig till den nya rörelsen som rider på en framgångsvåg och allt fler bekänner sig till den. Om så skall bli fallet måste det vara något som tilltalar alla människor, något som känns väldigt viktigt, något som till och med ställer krav på att tillhöra. Att stå utanför är det samma som att vara motståndare till denna nya idé. Att stå utanför kan kosta på. Det kan innebära ekonomiska svårigheter och på sikt problem med vardagen.

 

En rörelse kan sprida sig oerhört snabbt idag. Ena dagen visste ingen vem Terry Jones var som hotade att bränna Koranen, nästa dag var han känd över hela världen.

Nehustan

 

Israel blir otåliga under ökenvandringen och anklagar Gud och Mose för situationen. Gud sänder ormar in bland folket och många blev bitna.

 

De bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Röda havet för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev folket otåligt. Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: "Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!" Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog. Då kom folket till Mose och sade: "Vi har syndat genom att vi talade mot HERREN och mot dig. Bed till HERREN att han tar bort dessa ormar från oss." Och Mose bad för folket. HERREN sade till Mose: "Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den skall leva." Mose gjorde då en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon blev biten av en orm, fäste han blicken på kopparormen och fick leva.

(4 Mos 21:4-9)

 

 

Folket bad Mose om förbön så att Gud skulle ta bort ormarna. Men Herren tog inte bort dem på en gång. Mose fick istället uppgiften att göra en kopparorm som skulle sättas upp på en stång och var och en som såg upp på ormen blev botad. Nu var det inget magiskt med själva ormen, utan helandet berodde på att de gjorde som Gud sade – de lydde honom. Säkert fick ormarna vara kvar en stund som en påminnelse om att inte knota hela tiden. Ormen tillverkades för detta tillfälle och denna plats.

 

För säkerhets skull tog folket med sig kopparormen, det kunde ju dyka upp fler ormar! På starka axlar bar man på ormen genom hela öknen. Kanske reste folket upp kopparormen så fort de stannade till vid en ny lägerplats. Tydligen behöll man den även efter att passerat gränsen till det nya utlovade landet. Om Mose visste om att folket tog med sig ormen vet vi inte. Mose dör och ingen vågar göra något åt ormen. Tvärtom så blir den väldigt viktig som symbol och efter hand växer den till en avbild. Folket tände offereld till avbilden som kom att kallas för Nehustan.

 

Ursprunget till Nehustan kom från en uppmaning av Gud. Den tjänade sitt syfte och var något gott. Ormen blev till en välsignelse. Men efterhand litar man mer till själva prylens – maskoten - förmåga i sig själv än till Gud. Ormen förvandlas till en ”hälsogud”, en försäkring för framtiden. Den avgudakult som fanns på den här tiden handlade för det mesta om att tillbedjan skulle få deras gud att välsigna dem och ge välstånd. Även det som en gång kommer från Gud kan förvandlas till en avgud. Men det är ju inget nytt, vi dyrkar lätt det skapade istället för Skaparen!

 

Det är förvånande hur länge Nehustan levde kvar i Israel innan någon krossade den. Men det krävs mod! Mycket mod! Det var ju självaste Mose som hade gjort ormen på uppmaning från Herren själv. Vem vågar ta tag i något sådant? Tänk bara vad den betytt för många människor! Inte undra på att det tog många, många år innan någon vågade ta tag i det hela. Kung Hiskia var den som tog mod till sig. Han drog igång en kampanj mot alla avgudarna i landet. Reformationen spreds över hela Israel, och så krossades till sist Nehustan.

 

Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ner Aseran. Vidare krossade han den kopparorm som Mose hade gjort. Ända till denna tid hade nämligen Israels barn tänt offereld åt den, och man kallade honom Nehustan.

(2Kun 18:4)

 

Samma tendens fanns hos Israels folk när det gällde templet. I folkets tankevärld var det helt omöjligt att Gud skulle kunna överge sitt tempel, och än mindre att han ville förgöra det. Om något var bergfast så var det att Gud slog vakt om sitt tempel och skyddade det på alla sätt med sin allmakt. Det var en form av tröst att veta att templet var den fasta grunden i deras liv, något stabilt och oföränderligt. Men Gud varnar folket för den falska självsäkerheten.

 

Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN. Han sade: Ställ dig i porten till HERRENS hus och ropa där ut detta ord: Hör HERRENS ord, ni alla av Juda som går in genom dessa portar för att tillbe HERREN. Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ändra ert liv och era gärningar, så skall jag låta er bo kvar på denna plats. Lita inte på lögnaktigt tal som säger: "Här är HERRENS tempel, HERRENS tempel, HERRENS tempel."

(Jer 7:1-4)

 

 

 

Krossar Guds verk

 

Har vi några Nehustor ibland oss? Säkert! Visst gör vi oss ”försäkringsgudar”, ett slags skydd inför framtiden.  Och visst har vi lika svårt att göra oss av med ”gamla välsignelser”. Ju större betydelse, dess svårare är det. Så pass svårt att det inte ens finns utrymme i tanken för detta. De ”gamla välsignelserna” som är från Gud, inte kan vi väl göra oss av med dem? Jo, säkert hade de sitt ursprung i Herren, men vad är de idag?

 

Vi har svårt med gamla välsignelser. Vi får lätt dåligt samvete om tanken på att lägga ned det som varit kommer på tapeten. Inte kan vi väl lägga ned detta som Gud uppenbarligen varit med om att välsigna så rikt? Osäkerheten gör att vissa saker blir så heliga i sig själv att de upphöjs på ett osunt sätt.

 

Mose mottog stentavlorna från Gud på berget Sinai med budorden på, och som var inskrivna av Gud själv. Detta var Guds verk! Men då folket syndar och inte lyssnar till Guds ord blir Mose vred och slår sönder tavlorna i förtvivlan och vrede. Att han bara vågade! Gud hade ju nyss skrivit på tavlorna. Men tavlorna i sig var inte det viktiga, utan budorden som stod skrivna på dem. När Mose senare lade ned stentavlorna i arken - som han själv hade fått tillverka den här gången - så var det förbundet eller själva avtalet som var det viktiga, inte tavlorna i sig. Dessa stentavlor skulle givetvis inte tillbes. De var en påminnelse om att höra Guds ord.

 

Egentligen spelar det ingen roll vad det än är som vi räknar för heligt och kanske blivit använt i gudstjänst och liturgi, om det får en otillbörlig tillbedjan. Då är det bättre att krossa det än att det blir en osund dyrkan, om det så skulle vara Guds ark. Om någon uppmanar dig att tillbe något skapat så gör det inte. Vi kan ju tänka på vårt förhållande till brödet och vinet som vi använder vid nattvarden. Hur ska vi förhålla oss till detta?

 

Vi kan ha ett kors kring halsen som ett vittne på vår tro, men om vi inte vågar ta av den för att vi tro att något oturligt kan hända eller en olycka, då är det dags att ta av den och smula sönder amuletten och spola ned den i toastolen, för då har den fått en felaktig påverkan. Vi kallar det för vidskeplighet och snuddar vid magin.

 

O andra sidan får vi inte börja jaga skuggor i tro att det mesta är avgudar. Vi bör ju inte ta fram släggan och gå runt i våra kyrkor och göra rent hus. Jesus besökte gärna templet och där fanns det mycket som användes i tjänsten inför Herren. Snarare värnade Jesus om templet som skulle vara ett bönehus för alla människor.

 

Judarnas påsk närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet fann han dem som sålde oxar, får och duvor, och sådana som satt där och växlade pengar. Då gjorde han en piska av rep och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut penningväxlarnas mynt och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: "Ta bort det här! Gör inte min Faders hus till en saluhall!" Hans lärjungar kom då ihåg att det stod skrivet: Iver för ditt hus skall förtära mig.

(Joh 2:13-17)

 

 

Varför tycktes ingen se hur illa det var med alla försäljare och kunder i templet? Jo, för det som såldes gick till goda ändamål. Det ingick ju i själva offrandet och tjänsten. Det hade blivit en del i offertjänsten, en självklarhet att man kunde sälja det som senare skulle användas i gudsdyrkan. Inte kunde det vara fel? Jo, Jesus drar en skarp gräns, inne i templet skulle tillbedjan råda och ingen försäljning. Fick inte oxar, får och duvor vara där? Jo, visst! Men tanken var att var och en skulle ta med sig sitt får, sina duvor, in och fram till prästen. Förmodligen skulle man ta med sig ett får hemifrån eller kanske byta sig till ett som ett offer. Annars kunde man köpa ett, men inte innanför tempelgränsen. Världen hade kommit innanför portarna, det hade blivit en saluhall och Jesus blir ytterst vred.

 

Hitlers vision

 

Vilken inverkan har bilder och symboler? Vilken inverkan har visioner? I slutet av andra världskriget när Hitler blev alltmer pressad så drog han sig ofta undan till rikskansliets källare där han hade en stor arkitekturmodell av staden Linz som arkitekten Herman Giesler hade låtit tillverka. Där satt han i med förstoringsglas och passare och granskade modellen med alla detaljer. Hitler fann tröst i byggnadskonsten och i tanken på det storslagna som fortfarande väntade - trots alla motgångar just då.  Även om det yttre blev ett slags kaos så fanns den inre drömvärlden kvar i hans liv. Redan som ung fanns detta intresse av byggnadskonst. Han kunde ta en bit papper och rita några pampiga byggnader, någon valvport eller liknande. Han tycks ha konstruerat storslagna byggnadsverk i sinnet. Hitler kom också måla akvareller längre fram och var en ganska hygglig konstnär.

 

Hitlers intresse för konst och det storslagna tycks ha påverkat honom i sin strävan att bygga upp ” tredje riket”. Detta fanns som en inre drivkraft som hjälpte honom blicka framåt och hämta kraft. Hitler tycktes ana redan innan han hade någon makt över huvud tagit att han skulle få det i framtiden. Han ansåg sig vara utvald till att utföra stordåd.

 

Hitler var son till en tulltjänsteman och var ganska obildad. Han gjorde inget väsen för sig och det var få som visste vem han var fram till det att Hitler var 30 år. När han kom till makten så dolde han under en ganska lång period sina syften, hade han gått ut med dem från början så hade han inte nått den politiska toppen. Men det medvetna målet fanns där hela tiden och Hitler väntade bara på att tiden skulle komma då han skulle gå till verket.

 

 I sin ungdom lyssnade Hitler ofta på Richard Wagners verk som hade något storslaget över sig. I Wagners operor fanns det ofta en hjälte med som tjänade ett högre syfte. Hitler identifierade sig med dessa och ville också nå liknande framgångar. Det sägs att han blev otroligt passionerad över Wagners musik och det tog nästan formen av en religion. De inre drömmar och bilder som formades i Hitlers tankevärld blev en stark drivkraft.

 

Frikopplad kunskap

 

När Mose gick upp på Sinai berg för att samtala med Gud så var han borta så pass länge att folket undrade vart han tagit vägen. Folket trodde förmodligen att han omkommit såsom det dånade och blixtrade kring berget. Mose var den samlande punkten som förmedlade kunskap om Guds vilja. När Mose inte tycktes komma tillbaka så ville folket samla sig kring något annat. De gjorde sig en guldkalv, något som dyrkades hos flera folk. Efter att tillverkat denna avgudabild samlades folket till en Herrens högtid. Detta tyder på att de ändå menade att de höll sig till Herren. Guldkalven var ett sätt att få ”ned Gud” mitt ibland dem. Via kalven skulle de tillbe Gud.

 

Givetvis trodde folket inte att kalven i sig själv var en gud, men den blev en slags gud när den blev en symbol för det den kunde förmedla. Mose förmedlade gudomlig kunskap och visdom. Om folket höll sig till Herren enligt de ord Mose förmedlade så skulle det leda till välgång och hälsa. Men att frikoppla välgång och hälsa är som att tillbe Nehustan. På samma sätt är det med guldkalven, det är ett försök att frikoppla kraften från Gud och få ut den genom kalven.

 

Gud talade till Mose och han förmedlade Guds ord i sin tur, det var så som Gud ville undervisa folket.

 

HERREN sade till Mose: "Så skall du säga till Israels barn: Ni har själva sett att jag har talat till er från himlen. Ni skall inte göra er gudar att ha vid sidan av mig. Gudar av silver eller guld skall ni inte göra åt er.

(2 Mos 20:22-23)

 

Gud vill inte tala genom avbilder av något slag som blir en slags tillbedjan.

 

Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden.

(2 Mos 20:4)

 

Att frikoppla gudomlig kunskap och vishet från Gud är detsamma som att äta av Kunskapens träd. Det är drömmen att få äga gudomlig kunskap utan att behöva vara helt beroende av till Gud. Vi kan påstå att kunskapen vi söker är baserad på kristna värderingar och kristen grundtanke, men det hjälper föga, vi är ändå illa ute i så fall. Det tycks finnas en särskild risk i att söka kunskap via symboler och bilder. Ju större vikt detta tillvägagångssätt får, dess större risk för felsteg. Vi bär ju alltid med oss ursynden i våra liv som innebar att vi ville äga gudomlig kunskap utan att vara beroende av Gud. Det finns nog inget som är så fientligt mot Gud som detta, för det är att vilja göra sig själv till gud.

 

När Salomo byggde templet så gjordes det mängder av utsirningar och dekorationer.

Till det allra heligaste byggdes två keruber med vingar av olivträ. Vidare står det:

 

Och alla husets väggar runt om prydde han med utskurna bilder i form av keruber, palmer och blomsterband. Så gjorde han både i det inre rummet och i det yttre.

(1Kun 6:29)

 

Det finns ingen som tyder på att Gud skulle motsätta sig detta. Allt i templet gjordes väldigt stilfullt. Cederträ beströks med guld, både golv och väggar. Utanför stod två pelare som kläddes med en slags dekorer av granatäpplen. När templet invigdes fylldes det av Guds härlighet.

 

Men längre fram i finner vi att något hänt i templet som gör att Guds härlighet dras undan.

 

Han sade till mig: "Du människobarn, ser du vad de gör? Det är mycket vidriga ting som Israels hus här bedriver så att jag måste lämna min helgedom. Men du skall få se mer och än värre vidrigheter." Sedan förde han mig till förgårdens ingång, och där fick jag se ett hål i väggen. Han sade till mig: "Du människobarn, bryt igenom väggen." Då bröt jag igenom den och fick nu se en dörr. Han sade till mig: "Gå in och se vilka onda vidrigheter de bedriver här." När jag kom in, fick jag se alla slags bilder av vidriga kräldjur och fyrfotadjur liksom Israels folks alla avgudar inristade runt omkring på väggarna. Framför dem stod sjuttio av de äldste i Israel, och Jaasanja, Safans son, stod mitt ibland dem. Var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen, och ljuvlig doft steg upp från rökelsemolnet.

(Hes 8:6-11)

 

 

Nu var det inristningar på väggarna. Inristningar som användes som tillbedjan. Man vände sig till bilderna och tände rökelser inför dem. Det är alltså vår relation till bilderna som är avgörande skulle man kunna säga.