Jag läste för en tid sedan en artikel, tror det var i DAGEN, om att det blir allt vanligare att pastorer och präster som kanske är trötta och slitna faller för ”frestelsen” att låta AI skriva predikan för söndagen.
Tyckte det lät märkligt och konstigt och tänkte att det måste ju bli en stel och andefattig predikan. En robot kan väl inte ge en levande predikan som fötts i bön?
Men jag testade detta för att se resultatet. Jag bad ChatGPT skriva en predikan utifrån kommande Domsöndags bibeltexter.
Efter någon sekund kom nedanstående förslag på predikan som till min förvåning var en på alla sätt god och faktiskt Jesuscentrerad predikan.
Berndt
Predikan framtagen av med AI - ChatGPT
Här följer ett förslag till en predikan för Domsöndagen den 22 november 2026, med temat Kristi återkomst, utifrån Svenska kyrkans evangeliebok, årgång 3.
Predikan knyter samman de tre bibeltexterna: Hesekiel 47:6–12, 1 Korinthierbrevet 15:22–28 och Matteusevangeliet 13:47–50, med Psaltaren 102:26–29 som bakgrund.
Predikan på Domsöndagen
När Gud gör allting nytt
Det finns dagar då vi stannar upp och tänker på hur livet egentligen blev. Vi ser tillbaka på det som varit. På våra val, våra möjligheter, våra misslyckanden och våra försummelser. Vi tänker på människor som funnits i våra liv och som inte längre är med oss. Vi tänker på det som blev bra, men också på det som gick sönder.
Och kanske ställer vi ibland frågan: Är det verkligen så här livet ska sluta? Är orättvisorna, sorgen, sjukdomen och döden det sista som har makten över våra liv?
Domsöndagen ställer just den stora frågan om livets slut och världens framtid. Men den gör det inte för att skrämma oss. Den gör det för att påminna oss om att historien inte är över. Att Gud har en framtid för sin skapelse. Att det sista ordet inte tillhör döden, ondskan eller mörkret.
Det sista ordet tillhör Gud.
- En ström av liv mitt i det som är dött
I texten från profeten Hesekiel får vi en märklig och hoppfull bild.
Profeten ser vatten som strömmar fram från templet. Vattnet blir allt djupare. Det rinner genom ökenlandskapet och ner mot Döda havet. Och där något som är dött möter detta vatten börjar livet återvända.
Fiskar börjar leva. Träd växer längs stränderna. Deras frukt blir till föda och deras blad till läkedom.
Det är en fantastisk bild av Guds kraft.
Där vi människor ser slutet ser Gud en möjlighet till en ny början. Där vi ser torrhet kan Gud låta livets vatten flöda. Där vi har gett upp hoppet kan Gud börja skapa på nytt.
Kanske behöver vi den bilden just på Domsöndagen.
Vi lever i en värld där mycket är trasigt. Vi ser krig och konflikter, ensamhet och utsatthet. Vi möter människor som bär på sorg och besvikelse. Vi vet också hur lätt det är att själv förlora modet.
Men Guds löfte är att livet inte behöver stanna vid det som är dött.
Guds kärlek är som vattnet som aldrig upphör att strömma. Den söker sig till de torra platserna, till våra liv, till våra relationer och till vår värld.
Och där Gud får komma till finns det alltid möjlighet till nytt liv.
- I Kristus har döden förlorat sin sista makt
I episteltexten skriver Paulus om uppståndelsen.
Han säger att döden kom genom en människa, men att uppståndelsen från de döda också kommer genom en människa: Jesus Kristus.
Det är kristendomens stora hopp.
Vi tror inte att livet bara är en tillfällig parentes mellan födelse och död. Vi tror inte att graven är den slutliga punkten. Vi tror på Jesus Kristus, han som gick genom döden och uppstod igen.
Paulus skriver att Kristus ska lägga alla fiender under sina fötter. Den sista fienden som förintas är döden.
Det betyder inte att döden är oviktig. Tvärtom. Döden gör ont. Vi saknar dem vi har förlorat. Vi sörjer det liv som inte längre finns hos oss. Tron innebär inte att vi slipper sorgen.
Men tron ger oss något att hålla fast vid mitt i sorgen.
Den säger att döden inte får sista ordet.
När vi står vid en grav och sänker ner en kista i jorden, då kan vi ändå säga: Vi överlämnar den vi älskar i Guds händer. Vi gör det inte därför att vi förstår allt, utan därför att vi litar på honom som själv har besegrat döden.
Domsöndagen är därför inte bara en dag då vi talar om slutet. Det är en dag då vi talar om uppståndelsen.
Kristus kommer inte tillbaka för att överge sin skapelse, utan för att fullborda det verk han har påbörjat.
- Guds rike är som ett nät
I evangeliet berättar Jesus en liknelse om ett nät som kastas i sjön. När nätet dras upp har det fångat fiskar av alla slag. Sedan sätter man sig ner och skiljer det användbara från det som inte duger.
Jesus använder bilden för att tala om den yttersta domen.
Det är en allvarlig bild. Den påminner oss om att våra liv har betydelse. Våra handlingar spelar roll. Det vi gör mot varandra, och det vi låter bli att göra, är inte oviktigt.
Ibland vill vi helst slippa tala om domen. Vi tycker kanske att det känns obekvämt att tänka på att våra liv en dag ska granskas. Vi vill hellre tala om Guds kärlek och förlåtelse.
Men kanske hör dessa saker närmare samman än vi först tänker.
För om Gud älskar världen, då kan han inte vara likgiltig inför det onda. Om Gud älskar människorna, då kan han inte låta förtryck, våld och orättvisor fortsätta för evigt.
En Gud som aldrig gör upp med ondskan skulle inte vara en kärlekens Gud.
Domen betyder att Gud tar både människan och världen på allvar. Den betyder att det finns en rättvisa bortom den rättvisa vi själva lyckas åstadkomma.
Men det finns också något viktigt i bilden av nätet: Det är Gud som sorterar. Inte vi.
Vi människor har så lätt att döma varandra. Vi ser andras misstag och brister. Vi tycker oss veta vilka som är goda och vilka som är onda. Vi delar in människor i grupper och kategorier.
Men Gud ser djupare än vi.
Han känner varje människas historia. Han vet vad vi har burit, vad vi har kämpat med och vad vi längtat efter. Han känner också till allt det goda som aldrig blev synligt för andra.
Därför behöver vi överlåta domen åt Gud.
Det är inte vår uppgift att avgöra vem som är värdig Guds kärlek. Vår uppgift är att leva i den kärleken och låta den komma andra människor till del.
- Domsöndagen handlar också om vårt liv här och nu
Det är lätt att tänka att talet om Jesu återkomst och den yttersta domen bara handlar om framtiden. Om något som ska hända långt borta, någon gång i en okänd framtid.
Men Domsöndagen riktar också en fråga till oss här och nu:
Hur lever vi våra liv?
Om vi tror att Kristus en dag ska komma tillbaka och göra allting nytt, då får det konsekvenser för hur vi lever idag.
Vi kan inte nöja oss med att hoppas på en bättre värld någon gång i framtiden. Vi är kallade att redan nu vara med och bygga den värld som Gud vill.
När vi ser den ensamma människan och tar oss tid att lyssna, då får Guds kärlek kropp.
När vi står upp för den som behandlas orättvist, då får Guds rättvisa bli synlig.
När vi förlåter någon som gjort oss illa, då får Guds nåd utrymme.
När vi tar ansvar för skapelsen, när vi vårdar våra relationer och när vi hjälper den som behöver oss, då blir vi redskap för det liv som Gud vill ge.
Vi kan inte själva skapa Guds rike i dess fullhet. Men vi kan leva i dess riktning.
Vi kan vara människor som sprider hopp istället för uppgivenhet, försoning istället för hat och gemenskap istället för ensamhet.
Och vi kan göra det därför att vi vet att framtiden ligger i Guds händer.
- Det sista ordet tillhör Gud
Kanske är det just detta som är Domsöndagens viktigaste budskap.
Vi vet inte hur framtiden ser ut. Vi vet inte när Kristus ska komma tillbaka. Vi vet inte hur den yttersta dagen kommer att gestalta sig.
Men vi vet vem som har lovat att komma.
Det är Jesus Kristus.
Han som mötte människor med kärlek. Han som såg dem som andra inte ville se. Han som förlät syndare, upprättade de svaga och gav hopp åt dem som hade förlorat allt.
Det är samme Jesus som ska komma tillbaka.
Och därför behöver vi inte leva i rädsla inför framtiden. Vi får leva i förtröstan.
I Psaltarpsalmen påminns vi om att himmel och jord kan förgås, men att Gud består. Allt omkring oss kan förändras. Våra krafter kan ta slut. Vårt liv på jorden är begränsat.
Men Gud är densamme.
Hans trofasthet tar inte slut. Hans kärlek upphör inte. Hans löften står fast.
När kyrkoåret nu går mot sitt slut står vi inför en ny början. Nästa söndag tänds adventsljusen. Vi börjar på nytt vänta på honom som kommer till världen.
Det är ingen tillfällighet att advent följer efter Domsöndagen.
För Domsöndagens allvar får sitt svar i adventstidens hopp.
Vi väntar på Kristus. Han som en gång kom som ett litet barn. Han som kom till oss för att dela våra villkor. Han som dog och uppstod för vår skull. Och han som en dag ska komma åter och göra allting nytt.
Då ska tårarna torkas. Då ska döden inte längre finnas. Då ska det som varit trasigt bli helt.
Då ska livets vatten flöda överallt.
Och då ska vi förstå att Guds kärlek var större än vi någonsin kunde föreställa oss.
Fram till dess får vi leva i tro, hopp och kärlek.
Vi får ta emot Guds nåd, ge den vidare till andra och vila i löftet om att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.
För det är inte döden som har sista ordet. Det är inte ondskan. Det är inte mörkret.
Det är Jesus Kristus.
Amen.
Avslutande bön
Gud, vår skapare och Herre,
Tack för att du är livets Gud och att din kärlek aldrig tar slut.
När vi oroar oss för framtiden, ge oss tillit.
När vi sörjer dem vi har förlorat, ge oss hoppet om uppståndelsen.
När vi ser orättvisor och ondska, ge oss mod att stå upp för det goda.
Hjälp oss att se våra medmänniskor med dina ögon och att leva i din kärlek varje dag.
Låt ditt livets vatten strömma genom våra liv och genom hela din skapelse.
Och när vår stund kommer, låt oss få vila i dina händer.
Vi ber i Jesu Kristi namn.
Amen.
Predikan har en ungefärlig längd på 12–15 minuter i lugnt predikotempo. Den är tänkt att förena Domsöndagens allvar med ett tydligt evangeliskt hopp, så att förkunnelsen landar i Kristi seger över döden och Guds löfte om en ny skapelse.